Lärande lek för barn med autism

– Vi ser att barnen blir mer motiverade att kommunicera med sina kamrater, och att de knyter an på ett annat sätt. Det som påbörjas i lekgruppen hänger sedan med ute på avledningen. Det är stort, för de här barnen har ofta svårt att generalisera, säger Maggie Dillner, som är pedagog.

Tillsammans med Anna Löfgren, förälder, driver hon företaget Speciella. De har inspirerats av en amerikansk modell som heter IPG, när de skapat sina lekgrupper. I varje lekgrupp ingår 1–2 autistiska barn och 3–4 ”typiska” barn. Med är också två pedagoger, leklotsarna, en deltar och stöttar i leken och en som sitter bredvid och observerar. Pedagogerna byter roller under projektets gång. Varje lekgrupp pågår i 30–60 minuter, två gånger i veckan under minst 12 veckor.

– Vi förlitar oss ofta på barns lek, och de klarar det ofta själva, men barn med autismdiagnos blir lätt utanför. De vill vara med, men de vet inte hur. De behöver den här repetitionen för att nöta in konceptet, säger Maggie Dillner.

Barn med autism har ofta svårt med föreställningsförmågan, kommunikationen och det sociala samspelet. Och det är just det som barnen övar i lekgruppen genom lek och lust.

– Lust är utgångspunkten för lek, där blir barnen motiverade att vara med andra. Det som är viktigast i lekgrupperna är att leklotsarna ser till att barnen leker med någonting de tycker är lustfyllt och att de får ett sammanhang med de andra barnen, säger Maggie Dillner.

– Att tillhöra ett sammanhang och att ha vänner går inte att underskatta. Det bidrar till självkänsla och en självkänsla är så otroligt viktig, för de här barnen kommer att ha det tufft på olika plan. Mobbning, har man sett i forskningen, pekar på 80-90 procent, det är vidrigt höga siffror. Det är svårare att mobba någon med bra självkänsla. Det blir lite som ett vaccin för tuffa saker i livet, säger Anna Löfgren.

Utbildar om autism

Maggie och Anna har erbjudit alla kommunala förskolor på Södermalm i Stockholm att ha lekgrupper. De utbildar först all personal på förskolan om autism.

– Vi tar med alla vuxna, även de som jobbar i köket. Det behövs en kompetenshöjning rakt av i samhället. Och de flesta som får lite kunskap blir väldigt nyfikna på de här barnen. Det gillar vi, då har vi lyckats, säger Maggie Dillner.

De som sedan blir leklotsar får ytterligare utbildning av Maggie Dillner och Anna Löfgren som under projektets gång även ger handledning kontinuerligt.

Pedagogerna har innan projektet skattat barnens med autisms förmåga till socialt samspel, lekförmåga, kommunikationsförmåga och symbolisk förmåga. De ska sedan skatta barnens förmågor igen när lekgrupperna har pågått i 12 veckor.

– Det här med att vara leklots är inte så himla lätt, det är ett hantverk både för den som leker med barnen och för den som sitter bredvid för att observera. Man måste kunna lika mycket om lek som om autism, det är grundförutsättningen. Man måste också våga pröva och både misslyckas och lyckas, och man måste kunna ta konstruktiv kritik från sin kollega. Man ska också vara känslig för det som händer i rummet. Många frågar oss hur mycket de ska lägga sig i leken, men det är en fingertoppskänsla, säger Maggie Dillner.

De typiskt utvecklade barn som är med i gruppen bör vara goda lekare. En duktig lekare är påhittig och schyst.

– Vi verkar också för att man ska krydda lekgruppen lite grann, skapa samhörighet. Att man exempelvis gör en egen logga, eller har lite fika i samband med lekgruppen. Det är lite som när vi vuxna har teambuilding, säger Anna Löfgren.

Leken har hamnat i kläm

Anna Löfgren och Maggie Dillner tycker att leken har kommit i skymundan när det gäller arbetet med barn med autism. De har båda erfarenhet av Intensiv beteende träning - IBT, men tycker att just leken saknas där.

– IBT är jättebra, men vissa förmågor kan vara svåra att komma åt, som till exempel flexibilitet, kreativitet och ömsesidighet. För regellekar fungerar IBT bra, men det är svårt att lära barnen sociala koder och sociala lekar. Jag tycker att det behövs kompletteras med lek, det var så vår resa började, säger Maggie Dillner.

– När min son gick på förskolan för 10 år sedan skulle han ha 40 timmar IBT i veckan, då fanns ingen tid för lek. Sociala koder är så viktiga att lära sig, då kanske man kan vänta med att exempelvis öva in alla färger, säger Anna Löfgren.

De tror att många pedagoger väljer att arbeta med strukturer, regler och tydlighet eftersom att det är lättare att se resultat av det.

– Det är svårt att arbeta med lek, man vet inte om man är på rätt väg och då är det enkelt att låta bli. Och så finns det evidens på att IBT fungerar för så är det, och då är det ju lätt att förledas att tro att det räcker, att man bara ska jobba med det, säger Maggie Dillner.

De ser dock flera tydliga tecken på att lekgrupperna bidrar med betydelsefulla saker för barnen. Att de har kul är nummer ett, men lekgrupperna ger fler positiva ringar på vattnet.

– Man ser ofta att barnen i gruppen fortsätter hänga hela dagen. Och att de andra barnen hälsar på föräldrarna till barnet med autism eller att de blir bjudna på kalas som de inte blivit förut. Då har man blivit en i gänget och det är fantastiskt. Delaktighet och känslan av att få tillhöra kan ge sig många uttryck, säger Anna Löfgren.