”Man måste tänka på att barnet aldrig kan ta en paus från sin diagnos.”

VEM ÄR DU?
Jag är produktionschef, föreläsare och ordförande i föreningen Bokstavsbarn.

VAD BRINNER DU FÖR?
Jag brinner för barn och ungdomar med NPF, framförallt ADHD då det ligger mig varmast om hjärtat för att jag själv har ADHD.

VAD HAR DU FÖR RELATION TILL ÄMNET?
Jag var arton år och väldigt arg på väldigt många när jag bestämde mig för att starta en förening med två vänner! Jag var så besviken på psykvården, socialtjänsten, BUP, skolpersonal o.s.v. så jag ville ge andra den hjälp jag aldrig fick!

VAD GÖR DU?
Jag är ordförande för föreningen Bokstavsbarn. Jag jobbar på individnivå för jag känner att det är där jag behövs! Barn slutar inte slå sönder saker för att jag föreläser för en grupp lärare, barnet kanske slutar slåss om jag är där som en förebild och blandar allvaret med roliga aktiviteter! Jag bjuder alltid in alla till allt och gör ingen skillnad på oss med diagnos och de utan. Jag har skrivit med många ungdomar som kontaktat mig och lagt ner mycket tid på att ge tips och bara lyssna på dem och alltid tro på dem i vad de än tar sig för. Jag fick kontakt med en kvinna som har en sjuårig son med ADHD. Nu har vi varit på familjegympa tillsammans och busat i ett badhus! Genom föreningen har vi regelbundna aktiviteter som jag medverkar på men jag vill inte begränsa mig till vissa tillfällen och finns alltid till hands! Jag vill kunna hjälpa ungdomar som har det jobbigt. Genom att hänga med barn och göra roliga grejer så de kanske slipper det jobbiga sen!

HAR DU NÅGRA FÖREBILDER INOM OMRÅDET?
Georg Zsolnai! En NPF-coach som jag själv gick till för att få hjälp att få ordning på mitt liv!

VAD SKULLE BEHÖVA FÖRÄNDRAS?
Jag skulle vilja ha fler unga vuxna kring våra barn och ungdomar som de kan få ”hänga med”. Någon som kunde gå omkring i korridorerna och snacka med dem som skolkar och försöka få in dem på lektionerna men framförallt ta reda på bakgrunden till problemen! Denna vuxna skulle vara som en kontaktperson men utan någon bestämd person att jobba med så att personen även kan gå omkring på olika fritidsgårdar och få pengar till att göra bra aktiviteter med ungdomar där ungdomarna får känna sig viktiga och bra! Alla människor vill bli sedda och bekräftade och om man inte blir det på någon idrott eller liknande är det tyvärr lätt att få uppmärksamhet och bekräftelse i kriminella organisationer. Jag tror på fler vuxna förebilder!

3 TIPS TILL FÖRÄLDRAR 

1. Lyssna på ditt barn. Ditt barn vet ofta varför den får utbrott, vad som är jobbigt, vad barnet älskar att göra och vad den tycker är jobbigt! Man måste tänka på att barnet aldrig kan ta en paus från sin diagnos utan lever med den hela tiden. Ingen kan sin diagnos bättre än barnet!

2. Uppmuntra allt som barnet är bra på! Om skolan känns tuff är det jätteviktigt att berömma och uppmuntra om det är någon fritidsaktivitet eller annat som barnet är bra på! Också jätteviktigt är att ge barnet både bra självförtroende och självkänsla, förklara att man inte är adhd utan att man har adhd.

3. Som förälder har du ett oerhört stort ansvar, men också oerhörda rättigheter! Du har ansvar över att ge ditt barn den hjälp det kan få och bygga upp ditt barns självförtroende och självkänsla och om det uppstår problem i skolan har du ett ansvar att stå på dig så ditt barn får den hjälp den har rätt till! Något jag märkt genom min kontakt med barn och ungdomar är att det är jätteviktigt att ha en utomstående förebild för barnen och ungdomarna. Man har en speciell relation till sin mamma och pappa och berättar inte allt för dem. Därför är det viktigt med en utomstående vuxen som barnen kan lita på!

-----------------------------------------------------

Ett utdrag ur Jimmy Holmströms kommande bok: 

”Jimmy det finns något som heter jourfamilj”, började hon.

Jag kände hur en klump i mitt bröst tyngde ner mig och hur jag fick svårt att andas.

Jag samlade mig fort och sa: ”Ja jag vet och en sådan ska jag aldrig bo i.”

Just då trodde jag faktiskt på mig själv. Jag skulle ju aldrig hamna i en sådan familj. Jag var ju redan inlåst här på dagarna, varför skulle jag skickas dit?

Hon fortsatte: ”Jo vi har bestämt att du ska få bo i en jourfamilj ett tag och du ska få åka dit idag!”

Idag tänkte jag. Är de inte riktigt kloka? Jag tänkte aldrig på att det var hennes fel och blev därför inte arg på henne. Jag visste att de hade haft möte om det här. De hade möten om mig hela tiden men att jag inte kunde få reda på det här åtminstone någon dag tidigare gjorde mig så frustrerad, uppgiven och ledsen. Det kändes som att det var jag mot dem, Jag mot hela världen. Jag kände mig så rädd. Var skulle jag hamna?