Sommarläsning del 1: En sorts vändning i livet

”Det är något fel på mig. Jag vet inte vad det är men det är något som är fel.”

Orden bara kom, oplanerat och utan någon direkt tanke. Som de alltid gör.

Det är några år sedan nu och jag satt på en lunchrestaurang i centrala Gävle och hade precis hämtat en tallrik med en salig blandning av sushi, wokade nudlar, friterad kyckling och en del annat som finns på asiatiska lunchrestauranger.

Mittemot mig satt Göran, en av mina närmaste vänner.

Jag hade fyllt 35 år några veckor tidigare och så långt hade livet ändå känts rätt bra. Jag hade avverkat chefsjobb på löpande band och min författarkarriär hade börjat ta fart på allvar. Ändå kändes det inte som att det räckte. Det kändes som om något var fel, något ospecifikt som det inte riktigt gick att sätta fingret på. Göran tittade upp mellan tuggorna och såg på mig, bekymmerslöst och utan att antyda att det skulle vara något konstigt med det jag hade sagt.

”Varför tror du det?” sa han avslappnat och lika naturligt som om jag hade frågat efter någon bilmodell eller något annat lika trivialt som vi brukade prata om när vi lunchade ihop.

”Jag tänker inte som alla andra”, sa jag.

Den känslan var i och för sig inte unik, så hade jag känt sedan jag var barn, men veckorna före just den här lunchen med Göran så hade tankarna på att det faktiskt var något som var riktigt fel på mig börjat komma oftare. Det var en sorts rastlöshet som hade börjat sippra ut, en känsla av att jag aldrig kunde känna mig nöjd. Kanske var det den insikten som gjorde att jag bara kände mig uppgiven, kände att jag inte längre kunde säga vad meningen med allt var. Det var inte så att den stora depressionen hade slagit till. Den skulle komma, men just då var det mest en sorts vilsenhet som inte gick att få grepp om.

Jag hade en fantastisk fru, två friska barn och ett jobb som jag trivdes med. Vi hade precis köpt vårt drömhus vid havet och allt borde ha känts fantastiskt. Men allt jag kände var tomhet.

”Alla ska inte tänka lika”, sa Göran efter en stund. ”Det blir rätt trist då”, lade han till.

Göran är några år äldre än mig, och bortsett från att han har 115 kilo muskler och överarmar som man inte skojar bort så var han chef för Gävles allmänpsykiatriska slutenvårdsavdelning.

”Jag tror att jag är bipolär”, sa jag snabbt för att undvika att vi tappade bort det vi hade börjat prata om. Det blev annars lätt så när jag och Göran träffades. Samtalsämnena byttes i ett rasande tempo och det fanns aldrig någon plan eller röd tråd över vad vi skulle prata om. Men jag ville inte att det skulle bli så den här gången. Jag ville veta vad Göran tänkte om det jag kände och nu när jag hade kommit ihåg att ta upp det ville jag inte att det skulle försvinna ut i ingenting.

Jag hade sökt en del på nätet, funderat över varför jag tänkte som jag gjorde och varför allt blev så oplanerat hela tiden. Det enda jag kunde hitta som stämde någorlunda var bipolär sjukdom. Att vara manodepressiv kändes som det värsta som kunde hända men om det var det jag var så var det lika bra att ta reda på det.

”Bipolär?” sa Göran frågande. ”Det tror jag inte.”

”Jo men på allvar”, försökte jag för att få honom att reagera och kanske bekräfta min misstanke eller säga något annat som skulle ge mig rätt.

Men Göran reagerade inte nämnvärt, han hummade bara några gånger och fortsatte äta av sushibitarna som låg på tallriken framför honom.

Det var visserligen inte särskilt mycket som förånade Göran, och det var väl så det blev om man tillbringade tillräckligt mycket tid på en psykiatrisk vårdavdelning. Ingenting är konstigt, allt blir normalt. Jag hade jobbat där en period själv så jag visste hur det var, visste att synen på vad som är konstigt förändras fundamentalt och efter ett tag ser man det som man tidigare tyckte var helt avvikande som något som bara finns där. Allt normaliseras. Och efter alla år som Göran hade tillbringat inom psykiatrin så var mina funderingar inget som förbryllade honom.

”Är det ett problem då?” sa han och tittade upp. ”Om du har det ena eller det andra spelar ingen roll om det inte är ett problem.”

Jag förstod inte riktigt frågan.

”Jag vet inte. Kanske”, fick jag fram.

”Gör en utredning då”, sa han efter en stund.

”Ja, jo, jag har tänkt på det”, svarade jag. ”Men det känns krångligt. Det tar för lång tid. Och jag har ändå ingen lust att äta medicinerna som man får”, lade jag till. ”Litium gör att livet blir ett rakt streck och det känns inte så kul. Jag gillar mina svängningar.”

Det var helt sant. Mina humörsvängningar hade blivit en del av den jag var. De djupa dalarna som ledde till tunga depressioner och månader av antidepressiv medicinering kunde jag gärna vara utan men topparna, känslan av att vara hög på sig själv, på livet, den betydde nästan allt. Känslan av att vara odödlig, att känna hur kreativiteten formligen forsade fram, det var det som gjorde livet värt att leva.

Litium skulle ta bort allt det där. Att minska humörsvängningarna var själva syftet med medicinen. Jag hade sett det på nära håll, träffat patienter som kände hur något inom dem plötsligt tagits ifrån dem i samma stund som de hade börjat äta medicinen. Jag tänkte inte så mycket på alla anhöriga som slapp oroa sig för att hela livet stjälptes omkull från det ena ögonblicket till det andra.

”Du är inte bipolär. Du kan ta det lugnt”, fortsatte han lika avspänt som tidigare.

”Det är ADHD”, fyllde han i innan jag hade hunnit ställa några följdfrågor.

Jag minns att jag kände lite på meningen, lät den sjunka in.

”ADHD?” sa jag och hade svårt att hitta de rätta orden till en fortsättning. Jag visste vad det var men det hade aldrig slagit mig att det kunde vara det som fanns inom mig. Trots att jag hade träffat en mängd olika människor med den diagnosen så hade jag aldrig lagt ihop pusslet, aldrig sett mig själv som någon med ADHD.

”Jag har inte tänkt på det så”, sa jag efter några sekunder av talande tystnad.

”Jag är övertygad om det”, sa Göran. ”Jag trodde faktiskt att du förstod det, att du fattade att du hade det.” ”Varför tror du att det är det?” sa jag efter ytterligare en stund av tystnad.
”Vi tar det nästa gång vi lunchar, kanske nästa onsdag?” Han tittade hastigt på den stora dykarklockan på handleden innan han reste sig upp och drog på sig jackan över det kraftiga axelpartiet.

”Jag måste tillbaka till jobbet, har möte snart. Men smält det här nu”, fortsatte han. ”Jag ser på dig att du behöver det.”

Jag nickade, reste mig strax efter Göran. Vi började gå ut från lunchrestaurangen, tog oss bort från bordet där vi nyss hade suttit och gick mellan de tätt placerade borden och ut mot ytterdörren.

”Onsdag nästa vecka då?” sa Göran igen när vi hade kommit ut från lunchrestaurangen.

”Onsdag blir bra”, sa jag och följde efter honom mot bilen som stod parkerad en bit bort.

I efterhand minns jag det som en sorts vändning i livet, som ett före och ett efter. Det låter kanske lite märkligt men under alla år som hade passerat innan den här lunchen med Göran så hade jag aldrig reflekterat över att jag skulle vara född med något som andra betecknar som ett funktionshinder. Att jag kände mig annorlunda hade blivit en sorts vardag men jag hade aldrig sett det som ett problem, aldrig känt att det fanns något som bara låg hos mig.

Efter lunchen tillsammans med Göran började tankarna och synen på mig själv att förändras. Kanske fanns det något där i det som Göran hade sagt, och om det gjorde det så betydde det också att det skulle gå att göra något åt det. Om det var ADHD som fick mig att känna mig annorlunda och som gjorde att jag hade svårt att få tålamodet att räcka till så skulle det gå att behandla. Men ville jag det? blev nästa tanke. Om jag behandlade det som fanns inom mig så skulle det betyda att jag erkände att det faktiskt var något fel med mig och det skulle betyda att jag förändrade mitt sätt att vara, min personlighet och allt som gjorde mig till den jag var. När jag lämnade Göran och lunchen den där dagen kände jag mig glad över att vi hade kommit något på spåret, tacksam över att få ta del av Görans insiktsfulla tankar. Några timmar senare när jag satt hemma och tänkte på vad som egentligen hade sagts och vad det innebar kände jag mig inte lika glad längre. Jag var livrädd.