Sommarläsning del 5: Min fru tycker att jag är lättare att leva med

En av mina största rädslor när jag började äta medicin för min ADHD var att jag skulle tappa min kreativitet. Jag hade levt på den så länge jag kunde minnas och om jag inte skulle ha förmågan att tänka på ett annat sätt än vad alla andra gjorde så skulle jag inte vara den jag var. Det var inte bara en oro, jag var livrädd.

Mitt skrivande har blivit en stor del av den jag är och varje gång som jag sätter mig framför datorn för att skriva om mina påhittade karaktärer är det som att jag väcks till liv. Jag har aldrig någon förberedd, genomtänkt tanke när jag skriver, ingen förutbestämd ordning på hur allt ska utveckla sig. Det bara blir till när jag sätter fingrarna på tangentbordet. Bilderna målas upp i huvudet och det enda jag gör är att sätta ord på det som kommer fram. Ofta kan jag känna mig uppspelt och lite spänd över hur allt ska gå, lite som när man ser slutet på en film eller en riktigt bra tv-serie. Skriva har jag alltid gjort i någon form men det var när jag började skriva längre berättelser, fiktiva deckare, som jag fick utlopp för allt som fanns inomkväll som jag satte mig i stolen framför datorn kände jag likadant, en sorts upprymdhet över att få kliva in i en värld som helt styrdes av mig själv. Jag kunde bestämma allt, från början till slut, utan att någon rättade mig eller berättade vad som var fel. När poliserna tänkte något så var det jag som tänkte, när de svårt sjuka patienterna sa något så var det mina ord som kom fram och när den hänsynslöse mördaren planerade sina makabra mord så var det jag som tänkte åt honom.

Det var underbart, och om det skulle förändras så var det en förlust som skulle göra mig olycklig. Så när jag började ta mina mediciner för snart fyra år sedan så var det skrivandet jag var mest orolig för. Trots att jag under hela mitt liv hade känt mig annorlunda så var jag rädd för att bli som alla andra.

Men inget hände. Inte avseende min kreativitet i alla fall. Den enda skillnaden i skrivandet är att jag orkar läsa igenom mina texter innan jag skickar dem vidare till förlaget. Fantasin har ingen tagit bort, och sättet som jag uttrycker mig på i text är fortfarande en av mina största tillgångar.

Däremot förändrade diagnosen och medicineringen en hel del annat som var svårt att se direkt eller ens efter ett år när jag och Göran satt och drack kaffe i Riga.

Första gången som jag tog centralstimulerande läkemedel kände jag det som en sorts aha-upplevelse.

Jag minns att jag satt i bilen tillsammans med min fru på väg in till Gävle. Jag hade åkt samma sträcka tusentals gånger men den här gången kändes det som att något hade förändrats.

”Har de satt upp nya vägskyltar här?” frågade jag min fru som körde och nickade mot några trafikskyltar på högersidan.

”Nej”, svarade hon. ”De har suttit där så länge jag kan minnas.”

”Vad fint de har gallrat ur skogen på sidorna”, sa jag efter en stund när vi hade kommit in i ett litet skogsparti några kilometer innan bebyggelsen började.

Hon vred sig hastigt mot mig innan hon vände tillbaka blicken mot vägbanan igen.

”Mår du bra?” sa hon frågande mot mig.

”Ja, det är klart att jag mår bra, varför undrar du?”

”Skyltarna, skogen. Det har sett ut så där i alla år som vi har åkt den här sträckan. Allt det där fanns här när jag var liten”, sa hon bekymrat.

Jag sa inget mer om allt som jag hade sett och jag nämnde inte alla andra detaljer som jag hade sett för första gången. Just då visste jag inte vad det berodde på men lite senare under dagen när vi var ute i skogen och plockade svamp med barnen började jag förstå vad det handlade om. I vanliga fall brukade skogspromenaderna vara en pina som jag helst bara ville skulle ta slut. Den här gången var det ingen pina, det var avkopplande. Medicinen gjorde mig lugn, avspänd. Att jag hade sett trafikskyltar och gallrad skog var inte för att det var nytt utan för att jag inte hade uppmärksammat det tidigare och behovet av att allt skulle hända samtidigt fanns inte längre.

Efter ett tag blev allt en vardag och jag kom inte ens ihåg hur jag var när jag inte åt mina mediciner. Det händer att jag glömmer dem ibland och av någon outgrundlig anledning så är det alltid just då som något oväntat händer. Det är då jag säger ogenomtänkta saker till någon eller brusar upp utan anledning och det är då som hela omgivningen börjar bete sig konstigt, ända tills jag inser vad det beror på. Min fru märker direkt om jag har tagit mina mediciner eller inte så jag antar att skillnaden är mycket större än vad jag tycker själv. För även om jag inte känner av tabletterna som jag tar varje dag så är skillnaden mellan de senaste fyra åren och alla år dessförinnan enorm.

På fyra år har jag inte bytt jobb, jag har inte letat nya hus och sommarstugor och jag har inte gjort några impulsiva inköp. Istället har jag blivit effektivare i det jag gör och jag kommer till avslut i alla projekt som jag påbörjar. Alla otaliga incidenter som jag har varit i centrum av händer inte längre. Jag kan inte förklara varför de hände förut, bara konstatera att de inte händer längre.

En gång för många år sedan skulle jag såga ner en björk utanför vårt hus. Det var en gigantisk björk och jag var inte världens bästa trädfällare även om jag själv inte såg något problem med just den detaljen. Problem skulle det dock bli och jag kan fortfarande drömma mardrömmar om de där stillastående sekunderna när jag insåg att det enorma trädet var på väg att falla i fel riktning. Maktlösheten var total och jag kunde bara stå vid sidan av och se trädet slå ner rakt över taket på grannens bil.

När jag ringde till min fru för att fråga om vi var försäkrade och berättade vad som hade hänt så lät hon inte ens förvånad. Hon svarade bara att hon hade tagit varenda försäkring som fanns och att det inte kunde finnas några situationer som våra försäkringar inte täckte. Det var inte en överdrift. Dagen efter hade grannen fått en hyrbil och lite senare kunde han, för försäkringspengarna, köpa en ny bil som ersatte den jag hade gjort skrot av.

Den typen av händelser händer inte längre. Det är jag väldigt tacksam över.

Men framförallt så känner jag mig inte längre som den som inte hör hemma och min fru tycker att jag är lättare att leva med. Det sistnämnda är förstås det viktigaste, för utan henne är jag ingenting.