Sommarläsning del 2: För mig gav OBS-klassen en samhörighet

Det måste ha varit i årskurs fyra eller fem när jag för första gången fick stifta bekantskap med OBS-klassen. När min klassföreståndare hade tröttnat på alla mindre genomtänkta upptåg fick jag som regel sitta en stund för mig själv i grupprummet, och fundera över vad jag hade gjort.

När grupprumsbesöken blev för täta fick jag ta mina böcker och gå till OBS-klassen istället. OBS- klasser ses idag som något dåligt, som en gammalmodig institution där stökiga ungar skildes bort från dem som skötte sig och ville lära sig något. Och så har det delvis varit men det är bara en del av sanningen. För mig gav OBS-klassen en samhörighet där jag slapp känna mig helt misslyckad. Det låter kanske konstigt men det kändes aldrig som någon bestraffning att gå dit. Tvärtom så minns jag det som en av de bästa sakerna med grundskolan.

Jag blev aldrig fullvärdig medlem i OBS-klassen utan var bara gäst vid särskilda tillfällen. Men där fanns allt jag sökte. Där fanns samhörighet och en trygg gemenskap. Framförallt så fanns det en tydlighet om vad som förväntades. Vi var alla likvärdiga trots våra olika förmågor och oförmågor. Här var det plötsligt tillåtet att inte vara perfekt. Det var ingen som skrattade för att någon inte kunde rabbla gångertabellen utantill eller för att alla bokstäver inte följde den raka linjen på papperet. Här fick man vara den man var, och för mig som längtade efter att passa in men aldrig gjorde det så var det med en känsla av upprymdhet och lätta steg som jag gick till OBS-klassen när jag blev tillsagd att göra det. Det enda som hindrade mig från att missköta mig i min vanliga klass och komma till OBS-klassen oftare, var att jag visste att varje incident som föranledde att jag fick lämna klassrummet skulle resultera i ett oroande samtal till mina föräldrar. De hade inte samma positiva syn på de tillfälliga besöken i OBS-klassen som jag hade. Så jag fick nöja mig med enstaka besök, men när jag väl var där så var det som att ha hittat hem.

Läraren i OBS-klassen kallade man inte för lärare utan för magister. Han var utsedd att hålla ordning på dem som ingen annan kunde hantera. Han var av gympalärarsorten, hade dåligt med hår på huvudet och en basröst som vibrerade rakt in i kroppen på alla han pratade med. Han var respekt personifierad, och det behövdes. Det behövdes struktur, ordning och pondus för att hålla ordning på ett gäng som alltid hade känt sig misslyckade. Det var den absoluta höjdpunkten i mitt skolliv.

Jag minns ett tillfälle när magistern ställde sig bredvid mig och följde extra noga när jag skrev några krumelurer i en anteckningsbok. Jag hade svårt att få till det där perfekta penngreppet som man skulle ha och kämpade på med en trekantig gummigrej som skulle sitta på blyertspennan och underlätta skrivandet. Magistern lade en tung hand på min axel, pekade på pennan och vinkade till sig den. Jag gav den till honom, utan att ha en aning om varför han ville ha den.

”Är du hjälpt av den här?” sa han och tog av den trekantiga gummigrejen och höll upp den framför mig. Jag minns inte om jag svarade eller om jag bara satt tyst och lyssnade.

”Här inne är det jag som bestämmer”, sa han och spände ögonen i mig. ”Vi skriker inte, vi har inte fötterna på bordet och vi har inga huvudbonader inomhus. Men man skriver som man vill”, sa han och gav tillbaka pennan och gummigrejen i två delar.

Jag minns hur jag såg upp till honom på nästan samma sätt som jag gjorde med Maradona eller Careca eller någon annan helgonförklarad fotbollsspelare på 80-talet. Jag minns fortfarande orden och innebörden. Budskapet var glasklart, gick inte att missförstå. I OBS-klassen visar vi respekt och förståelse för alla, även mot oss själva.

Ju mer jag funderade på skoltiden desto fler situationer och längre händelser kom jag ihåg. Jag pratade några gånger till med min barndomsvän, han som hade gjort mig sällskap i grupprummet de flesta gånger som jag hade blivit förpassad dit. Av någon anledning hade jag haft svårt att göra det jag blev tillsagd att göra och jag kommer ihåg att jag tyckte att lektionerna var oändligt långa. Bortsett från gympalektionerna så var det mesta en enda stor pina.

Jag minns hur jag satt i en av träbänkarna i den stora skolan och kände mig dum. Inte för att jag inte förstod vad som stod skrivet i historieboken eller för att jag hade problem att lära mig räkna utan för att jag inte kunde komma ihåg vad fröken hade sagt. Det spelade ingen roll hur högt hon pratade eller hur nära hon stod. Det gick ändå inte att komma ihåg mer än ett par meningar av hennes långa utläggningar.

Det skulle ta många år efter att skolan var avklarad innan jag insåg att det inte var minnet det var fel på. Tvärtom så skulle det visa sig att jag har ett i det närmaste fotografiskt minne och kom ihåg precis allt, så länge som jag hade sett eller hört det.

Jag kom ihåg vartenda ord av det jag hörde, men bara så länge som uthålligheten att lyssna fanns kvar. För trots att jag hade suttit några meter ifrån henne så hade jag inte hört på vad hon hade sagt. Tankarna hade farit iväg på allt möjligt annat, och jag kan faktiskt minnas att jag reflekterade över att hennes läppar rörde sig men att hjärnan inte orkade bearbeta det som kom ut när hon pratade.

”Mikael. Du måste läsa böcker”, minns jag att hon sa. ”Att läsa böcker är bra för dig. Man lär sig så mycket. Man utvecklar sitt språk. Du kommer att behöva det när du ska gå på gymnasiet senare. Att läsa är så fantastiskt, det utvecklar fantasin så mycket.”

Men om jag inte kan läsa då, om jag kan läsa orden och meningarna men inte en hel bok, hur ska jag göra då?

Jag vågade aldrig ställa den frågan. Rädslan för att bli uppfattad som dum hindrade mig. Läsa ord och förstå några meningar var inte ett problem, men att orka läsa flera sidor lyckades jag inte med. Att ta sig igenom en hel bok kändes som att springa ett maratonlopp utan ben. Den bistra sanningen är att jag aldrig läste några böcker och om jag räknar bort ett par Wallander-deckare så har jag fortfarande inte tagit mig igenom en enda bok till slutordet. Men jag tycker att det har gått bra ändå och dessutom har jag skrivit ett antal skönlitterära böcker som de som kan läsa läser och uppskattar. För att skriva är inte som att läsa. Det är läsa som vi med ADHD har problem med eftersom det är en inmatning som blir monoton och som inte uppmuntrar till egen kreativitet, inte på det sätt som alla tror i alla fall. Vi tappar fokus och vi tänker på annat, åtminstone är det så för mig.

När jag skriver blir det som ett kreativt flöde, något som kommer av sig självt. När jag har skrivit mina deckare så har jag gjort det som en sorts avkoppling, lite som att slå på tv:n och se en serie med den enda skillnaden att det spelas upp i mina egna tankar. Det enda jag gör är att sätta ord på det som målas fram. Det är väldigt sällan som jag har en färdig tanke om hur en berättelse ska sluta när jag börjar skriva den. Det brukar börja med en idé om en första scen och när jag har skrivit den så kommer resten av sig själv. Den där bedövande tröttheten som alltid kommer när hjärnan gör vad den kan för att koncentrera sig kommer aldrig och jag kan sitta i timtal och skriva utan att texten blir märkbart sämre.

Att läsa är något helt annat. När min första bok gavs ut fanns jag på ett väldigt litet förlag och jag förväntades korrekturläsa allt jag skrev själv. Resultatet blev förfärligt och jag minns att jag skämdes när jag fick påpekanden från omgivningen om alla stavfel som fanns överallt. Sanningen var att jag nästan aldrig lyckades läsa klart det jag hade skrivit. Det var bara ett fåtal sidor som jag lyckades ta mig igenom med viss koncentration, resten hastade jag mig igenom bara för att få det klart.

Efter det tog jag hjälp av en kompis som inte dömde mig när jag berättade hur det låg till. Jag skrev och han berättade var stavfelen fanns. Så att skriva är verkligen inte som att läsa, inte för mig.

När jag tänker tillbaka på min skoltid så känns det som att det var hundratals år sedan, som att det som hände då och hur man förhöll sig till barn med ADHD på den tiden tillhör en antik historia. Åtminstone borde det vara så om man jämför med all annan utveckling runt omkring oss som sker i en hisnande hastighet. I systemet med OBS-klasser fanns det en tydlighet och en sorts ödmjuk respekt som jag tycker var bra. Det fanns något som gjorde nytta i en grupp av unga individer som mest kände sig utanför. Det som saknades var möjligen en bättre anpassad pedagogik. Här var det lite mer av stuket att ”om ni också lär er något så är det bra”.

Men det var gott nog, och ofta mycket bättre, jämfört med vad vi ser idag.

Idag sätter man ett eller flera barn med ADHD i en stor klass med många andra barn som inte har ADHD, utan någon anpassning och i en miljö som inte fungerar för de här barnen. Då ber man om problem. Det är då de där barnen med ADHD kommer att kännas som 20 när de i ett hopplöst försök att visa att de finns gör det enda som de kan i en stor skolklass av välfungerande jämnåriga barn. De hörs. Och syns. Och känner sig ständigt misslyckade.

Egentligen är det rätt märkligt att vi aldrig pratar om att separera barn med olika behov från varandra och föra samman dem med barn som är som de själva. Det finns ett sorts inbyggt tabu i att göra det. Att sätta ihop sjuåringar med sjuåringar och åttaåringar med åttaåringar går hur bra som helst. Men att sätta ihop barn med ADHD i en och samma klass går inte alls. För mig som har varit den där stökiga grabben som störde alla andra är det svårt att förstå det här, och jag kan inte se det som något annat än ett uttryck för en okunskap och en missriktad omtanke för att barn med särskilda behov inte ska känna sig utanför. Men om man på riktigt försöker förstå den där stökiga nioåringen som inte kan sitta still och förstör för alla andra, kommer man rätt snart att upptäcka att det som gör att han beter sig illa nästan alltid bara handlar om en sak: han vill bli sedd.

Bekräftelse är fundamentalt för människor, barn som vuxna, kvinnor som män. Så om skolan vill kunna ta hand om barnen med ADHD så är jag övertygad om att det här är den springande punkten. Ger man bråkiga barn rätt sorts bekräftelse och rätt sammanhang så kommer stökigheten inte att fylla en funktion längre och de kommer att ta till sig väldigt mycket mer under skoltiden. Dessutom kommer de barn som inte har koncentrationssvårigheter att slippa störningsmomentet från de där två–tre högljudda grabbarna eller, mer ovanligt, flickorna som kastar kritor på varandra istället för att räkna matte.