Nästa artikel

Deckarförfattaren Mikael Ressem skildrar sin väg fram till adhd-diagnosen i boken På högvarv.
Omslaget till På högvarv som gavs ut 2019 av Lind&Co.

Sommarläsning del 3: Jag ville ge mig själv en chans

Sommarläsning del 3 ur Mikael Ressems "På högvarv – att leva med adhd" som är en öppenhjärtig inifrånberättelse om kaos, utanförskap, kärlek och en växande insikt om att något var annorlunda. Mikael Ressem är känd som deckarförfattare, men har även arbetat som ambulanssjukvårdare och haft chefsbefattningar inom vården. "På högvarv" handlar om en kamp för att få veta vem man är, om en ofta oförstående sjukvård och om att få en diagnos i vuxen ålder – men mest av allt handlar den om en livsvilja som försätter berg. Häng med på Special Nests sommarföljetong som under de närmaste veckorna kommer att publicera ett antal kapitel ur boken. Trevlig läsning!

Sommarläsning del 1 från den 4 juli: En sorts vändning i livet

Sommarläsning del 2 från den 11 juli: För mig gav OBS-klassen en samhörighet

”Så, hur har det gått med allt?” frågade Göran mellan tuggorna. Han hade tagit minst 15 laxbitar som var upplindade med sjögräsblad på en liten kudde av sushiris och så fort han hade satt sig hade han börjat äta dem en efter en i högt tempo.

”Det gick sådär”, sa jag och berättade om vad läkaren på vårdcentralen hade sagt. Göran satt tyst och lyssnade när jag återgav läkarens ord om att man helt enkelt inte kan ha ADHD om man är gift och har ett bra jobb. Jag minns att jag skämdes när jag berättade om det trots att jag visste att det inte hade något med mig och göra, att det bara stod för en okunskap och en fördom. Ändå var det svårt att prata om det. Svårt att förklara att jag hade gått till vårdcentralen för att få en remiss för en ADHD-utredning och gått därifrån med ett recept på en antidepressiv medicin.

Göran skakade på huvudet när jag hade berättat klart.

”Det där stämmer inte”, sa han. ”Det är klart att man kan vara gift och ha ett chefsjobb trots att man har ADHD. Det är inget som är konstigt med det, och inte så ovanligt heller.”

”Det är väl som med allt annat, att det är olika från person till person”, sa jag och kände mig lite disträ samtidigt som jag åt av den asiatiska lunchmaten.

”ADHD är bara en del av en människa, inte hela personen. Allt handlar om vilket sammanhang man befinner sig i”, fortsatte Göran. ”Att ha ADHD är inte ett problem förrän det är ett problem”, lade han till med ett leende.

”Mmm”, hummade jag mellan tuggorna och väntade in fortsättningen.

”Att man är jättesnabb med att fatta beslut och kan reagera på några hundradelar är en tillgång i vissa sammanhang. Men i andra sammanhang är det bara till besvär.”

”Jag fattar”, svarade jag. ”Men om ADHD kan vara olika beroende på sammanhanget så verkar det väl konstigt att alla formulär som man fyller i under utredningen ser likadana ut, tycker du inte?”

”Jo, kanske. Men det är nog inte ADHD:n som är olika beroende på sammanhanget utan snarare problemen som ADHD:n skapar.”

Jag nickade, insåg vad han menade.

”Att du funkar i en snabb ambulans där beslut ska tas utan att tänka är inte så konstigt. Det är bakom ett skrivbord bland fakturor och osorterade dokument som såna som du och jag får problem.”

Vi pratade en stund om ambulansen och chefsjobben. Om problemen som uppstod när koncentrationen och impulskontrollen brast. Göran förstod vad jag menade och jag gissar att han själv hade en hel uppsjö med egna exempel om saker som hade hänt genom åren. Men just då pratade vi mest om mig och jag antar att Göran hade sett att jag trots den lättsamma fasaden kände mig rätt stukad efter besöket på vårdcentralen dagarna innan.

”Så man kan vara gift och ändå ha ADHD?” sa jag med ett leende när tystnaden hade lagt sig.

Göran log tillbaka, skrattade till lite.

”Den där typen av fördomar kommer du att få lära dig att hantera. Det haglar av dem och de blir inte färre när du har fått din diagnos.”

”Nej, det är väl så, men jag förstår egentligen inte varför det är så svårt att förstå.”

”Det är väldigt enkelt”, sa Göran med samma leende som tidigare.

Jag lyssnade uppmärksamt, det var inte så ofta som jag gjorde det men den här gången minns jag att jag ville höra fortsättningen, ville förstå vad han menade.

”Det är ju inte jättemånga som har ADHD om man tänker procentuellt på hela befolkningen. Ibland låter det som att alla har det men det är faktiskt inte så. Och av dem som har det så är det ytterst få som jobbar som läkare, lärare eller har någon annan befattning som såna som du och jag måste förhålla oss till.”

”Du menar dem som bestämmer över oss?” sköt jag in när Göran drog ett andetag mellan meningarna.

”Ja, i viss mån i alla fall.”

Det var någonstans här som jag insåg att de som försöker hjälpa oss som behöver hjälp inte tänker som oss. Jag skulle stöta på det massor med gånger de kommande månaderna och jag har fortfarande inte riktigt vant mig vid att det faktiskt förhåller sig så här.

Det känns nästan lite tröstlöst ibland när människor som jobbar med både vuxna och barn som har ADHD ofta är oförmögna att hjälpa dem. Inte för att de inte vill utan för att de drar slutsatser som är helt fel.

”De drar slutsatser utifrån sig själva”, sa jag konstaterande och fick ett nickande till svar.

”Exakt”, sa Göran med ett leende och sköt ifrån sig tallriken som var lika tom som när han hade hämtat den för en stund sedan. ”Och då blir det oftast fel eftersom vi inte har samma behov som de som försöker hjälpa oss.”

”Lättlästa böcker till exempel”, sa han och såg på mig igen. ”Där har du ett av alla exempel.”

”Jag läser inte”, replikerade jag snabbt.

”Inte jag heller”, svarade han föga förvånat. Läsning hade aldrig varit min bästa gren och trots allt upprepat tjat från mina lärare genom åren hade jag aldrig känt mig lockad av att börja läsa. Samma sak gällde uppenbarligen Göran.

”Lättläst för oss är att det går snabbt och är intressant. Men när någon som inte har ADHD vill hjälpa såna som dig och mig att läsa ger de oss böcker som är väldigt enkla och lätta att förstå.”

Jag nickade, höll med. Jag hade också fått ett antal lättlästa böcker som var anpassade för dem som hade svårt att läsa. Men det ingen verkade förstå var att böcker med många bilder och enkla beskrivningar inte är lättlästa, de är svårlästa eftersom de är ännu tristare än de vanliga böckerna. Det är som att öka svårighetsgraden med flera hack, ändå tyckte de som gav böckerna till oss att de gjorde oss en tjänst.

”Att man har ADHD betyder inte att man är trög i skallen och det betyder absolut inte att man vill läsa böcker där handlingen berättas extra långsamt”, sa Göran och reste sig för att hämta två koppar kaffe.

När han var tillbaka vid bordet började han prata redan innan han hade satt sig ner. Han pratade fort, som om han hade gått och tänkt på något när han gick bort till kaffekannorna och nu när han kom tillbaka ville han säga det så fort som möjligt.

”Det är sammanhanget som styr problembilden av ADHD:n. Alla fördomar som folk har baseras på att ADHD:n oftast blir synlig när sammanhanget och problembilden är som sämst, inte när allt fungerar.”

Göran satte sig och sköt över den ena kaffekoppen mot mig.

”Fattar du?” sa han.

”Ja, jag fattar, men det är ändå trist att det är så”, svarade jag och kände att tröttheten hade börjat komma krypande.

”Jo, det kan man väl tycka, men det är något som sådana som du och jag måste förhålla oss till. Att ändra en hel omgivning kommer aldrig att gå, därför måste man hitta ett sätt att förhålla sig till att alla inte förstår.”

Innan jag hann säga något började Göran prata igen, det var tydligt att det här var något som engagerade honom, något som väckte något inom honom. Jag har aldrig frågat honom rakt ut men jag antar att han själv har känt hur fördomar regnar över honom, bara för att han ser ut som han gör, för att han låter och pratar som han gör.

”Om du skulle fråga runt lite på stan om vad de har för bild av en person med ADHD, skulle du rätt snabbt få en målande beskrivning av en ung, kriminell kille med kåkfarartatueringar och drogmissbruk. Men alla som har ADHD sitter ju inte på Hall eller Kumla”, sa han i ett för högt tempo.

”Nej, du och jag sitter ju här”, sa jag och skrattade.

Göran skrattade tillbaka samtidigt som han slog en hastig blick på den stora dykarklockan som satt på armen.

”Det är som jag sa från början, ADHD är bara en liten del av en människa, det kan vara en tillgång i vissa sammanhang och ett problem i andra.” Göran tystnade, flackade lite med blicken, hummade lite. Det var som att han försökte få tankarna på plats igen, som att han hade tänkt säga något som hela tiden föll bort. ”Superkrafterna till exempel”, sa han sen. ”Du vet alla artister som pratar om sin superkraft?”

”Jo, det har man ju hört någon gång”, sa jag och skrattade till.

”Om man är artist och kan sjunga och dansa och allt det där och dessutom har ADHD så är det en superkraft”, fortsatte han.

”Ja, är det inte det då?” flikade jag in mellan meningarna. ”Det är väl det alla artister som berättar om sin ADHD menar, att det är en tillgång.”

”Ja det är klart att det är en tillgång. Om de jobbar som artister”, sa han avväpnande.

”Men om de jobbar som snickare eller rörmokare så känns det nog inte som samma superkraft. Det kanske inte skulle vara ett problem heller men det skulle definitivt inte ses som en ovärderlig superkraft.”

”Sammanhanget, jag fattar”, sa jag och log för mig själv över Görans rätt banala exempel.

”Jag måste tillbaka nu”, sa han plötsligt och reste sig upp så att stolen åkte ut bakom honom och slog i ryggstödet på stolen bakom honom.

”Är du stressad? Det var länge sedan jag såg dig så. Du har ju inte bråttom längre har du ju sagt”, sa jag när vi började gå mot utgången.

”Fan också”, sa han plötsligt. ”Jag tror att jag glömde ta medicinen i morse, märks det?”

”Ja, det märks”, svarade jag och fick lägga band på mig för att inte berätta att jag tyckte att han hade pratat snabbare än en kulspruta hela lunchen och slängt i sig sushibitarna i ett tempo som jag inte hade sett honom göra tidigare.

När jag kom tillbaka till jobbet en stund senare kunde jag inte sluta tänka på det vi hade pratat om. Mest för att jag kände att jag hade bestämt mig. Jag ville ha den där utredningen och jag ville ge mig själv en chans att må bättre. För hur det än var så hade den där sanslösa kreativiteten en baksida och det var långt ifrån alla delar med mig själv som jag kände mig nöjd med. Men jag var oförmögen att göra någonting åt det. Åtminstone som allt såg ut då, utan utredning och utan medicin. Så jag hade bestämt mig för att ändra på det. Jag ville inte vara han som inte passade in längre.

Här kan du läsa Special Nests intervju med Mikael Ressem.

Här kan du köpa Mikael Ressems "På högvarv" samt hans övriga böcker.

2024-07-18 03:00

Text:

Bild:

Kategorier:

Liknande innehåll

Annons

Sommarläsning del 3: Jag ville ge mig själv en chans

Liknande innehåll

Populärt innehåll idag