Sommarläsning del 3: Frågor om liv och död

På morgonen är det kallt hemma. Det brukar det vara. 

Det luktar rök och kaffe. Pappa står vid dörröppningen som han brukar göra på vintern när han tycker att det är för kallt för att gå ut. En kaffekopp i ena handen. Den andra sticker ut genom dörrspringan med en cigg mellan fingrarna. Han öppnar ytterdörren lite mer på glänt vid varje bloss, stänger till igen, öppnar upp och blåser ut.

”Pappa, sluta röka!” säger jag bestämt.

”Pappa ska bara ta en cigg till morgonkaffet, gubben”, svarar han.

Jag marscherar därifrån surt och uppgivet. Bestämt på ett sådant sätt som enbart en femåring kan göra. Det är farligt att röka. En dör om en röker, det har jag lärt mig. Jag vill inte att min pappa ska dö. Varför måste just min pappa dö? Det är inte rättvist!

På eftermiddagen går jag till dörren igen. Pappas tomma kaffekopp står kvar, bredvid ligger två paket cigg och en tändare. Jag öppnar paketen och bryter av cigaretterna på mitten. Tändaren slänger jag i soporna. Givetvis blir jag konfronterad senare.

”Alexander, är det du som har förstört pappas cigaretter?” Mamma är sur på mig.

”Ja, det är det. Jag vill inte att pappa ska dö!”

För att få ett helhetsperspektiv på en människa är det viktigt att se även sådana situationer som inte direkt är skolrelaterade, men som sätter spår i barnet. För mig var detta ett sådant tillfälle. Till saken hör att jag nyligen hade varit med på en begravning för någon jag inte kände, och det hade satt i gång mina funderingar kring döden. 

Anna Hellberg (2015) skriver att barn inte har samma förståelse för döden som vuxna. Ett vanligt misstag är att förklara en närståendes bortgång med att hen har somnat in. I barnets konkreta värld kan det lätt leda till att barnet får svårt att somna. Min oro grundade sig också i en sådan svårighet att förstå vad som var abstrakt och konkret och det skapade en otrygghet hos mig. Tankarna och känslorna tog jag med mig till förskolan och ställde existentiella frågor till personalen.

Familjeterapeuterna Jesper Juul och Helle Jensen skriver i boken Relationskompetens i pedagogernas värld (2009) om det existentiella samtalet och hur det kan påverka den vuxne som barnet anförtror sig åt. De beskriver att ”när barn och ungdomar råkar ut för svåra händelser som berör dem djupt och medför stora förändringar i deras liv, behöver de en samtalspartner som de kan prata med om sitt liv och sin framtid” (Juul & Jensen, 2009, s. 254). Det kan vara en familjemedlem, men lika gärna en pedagog. För att på bästa sätt ta tillvara barnet, relationen och det pedagogiska målet beskriver Juul och Jensen att det vuxna ledarskapet behöver bestå av bland annat autenticitet, intresse och bekräftelse för att nämna några delar.

Jag tänker att det framför allt blir viktigt i frågor om liv och död, där barnet verkligen är i behov av bekräftelse. Ifall det finns ett gott samarbete mellan hem och förskola kommer pedagogerna kunna bemöta sådana livsfrågor på ett adekvat sätt med resultatet att barnets ångest lindras och oron stillas.

Pedagoger kan också fylla en viktig funktion för barn som jag, som inte hade full tillit till vuxna, utan behövde fler trygga förebilder. Min pappa var en bra förälder när han var nykter, men när han drack alkohol lovade han ofta saker som han sedan inte höll och det blev väldigt förvirrande för mig. 

Det är viktigt att kunna kategorisera för att bilda en förståelse. Det är viktigt för alla människor, men för människor med autism sker det inte alltid lika naturligt. Autism- och Aspergerförbundet beskriver på sin webbplats att personer med autism har en bristande förmåga att sätta samman olika typer av information och att bristande exekutiva funktioner kan innebära att handlingar inte blir automatiserade (Autism- och Aspergerförbundet, 2020). Det gäller för både föremål och människor. När det kommer till beteenden och roller blir det därför extra viktigt att det blir som en tänkt sig. Det kan skapa stor förvirring ifall ens pappa inte beter sig som en är van vid eller om en själv inte uppfattas på det sätt en tänker sig. Ändå kan en inte räkna med att en ska bli uppfattad på samma sätt av alla runt omkring en eller att människor i ens närhet är oföränderliga.

Men tilliten till vuxna påverkar också sådant som självkontroll. Det visar en studie av kognitionsforskaren Celeste Kidd och hennes kollegor. För att studera det lade de till ett moment i Walter Mischels klassiska marshmallowtest, som ska mäta barns förmåga att avstå från att äta en godisbit i väntan på att få mer godis en stund senare. 

Den traditionella slutsatsen har varit att barn som äter upp sin marshmallow direkt inte har tillräcklig förmåga till självkontroll för att kunna vänta. Men genom att försöksledaren först lät barnen pyssla och utlovade roligare pysselmaterial, kunde forskarna se att barnen hade olika strategier när de sedan fick godiset, beroende på om de hade fått det utlovade materialet eller inte. De som hade fått nytt pyssel väntade med att äta sin marshmallow i betydligt högre utsträckning än de som fått höra att det inte fanns något pysselmaterial, trots löftet. Barnens tilltro till den vuxne spelade alltså stor roll för deras bedömning av sannolikheten att få fler marshmallows (Kidd med flera, 2013). Och vem skulle inte se till att äta upp den godisbit en har fått, om en har lärt sig att vuxnas löften sällan infrias? Eller kanske till och med vet att godiset kan tas ifrån en om en väntar? 

Överraskningar är jobbiga
Natten till julafton kan jag aldrig sova. Jag ligger klarvaken med en hjärna som går på högvarv. Vilka ska komma i morgon? Vad ska vi äta? Kommer det att finnas något jag kan äta? Ska vi få julmust? När ska vi öppna paketen? Och framför allt: Vad ska jag få i år?

Jag är alltid noggrann med mina önskelistor. Jag vill ha exakt det jag har önskat mig, annars slår det slint i mitt huvud. Den här julen har jag önskat mig leksakssnurran beyblade och en beybladearena. Det är den senaste trenden på skolan. Tv-serien har nyss släppts och alla spelar på rasterna. Vi gör ofta våra egna hemmabyggen av beyblades också. 

Jag blir så glad när jag ser ett stort, hårt paket där nere under granen. Mamma ser också belåten ut när jag försöker hinta om vad som kan ligga där. Det känns med ens lite tryggare. Kanske jag kommer att få det jag har önskat mig ändå!

Julafton är en lång dag. Hela dagen måste en gå och vänta – på att få äta, på Kalle och på att få öppna sina paket. Men nu är stunden äntligen kommen. Vi ska få öppna! Jag kastar mig givetvis över det största paketet först, sliter upp pappret. Ivrigt vill jag se vad som finns där. Vill bli av med stressen och ovissheten. Vill bara se min beyblade-arena där inne. Papperet åker av. Och då slår den mig – chocken!

”Vad är det här?” frågar jag mamma uppgivet.

”Det är ju en sådan där beyblade-arena du önskade dig”, svarar hon.

”Neej! Det är det inte! Det här är … Det är något annat, ju!” Besvikelsen börjar övergå i en förtvivlan som snabbt växlas till ilska.

”De sa i butiken att det här var som beyblade”, försöker mamma tappert försvara sig.

”Men det är inte beyblade! Det står inte beyblade, det är inte ens samma färger!” Min besvikelse är total. Jag slänger paketet i golvet, gråter och skriker.

”Varför köpte du det här till mig? Jag sa ju beyblade! Det här är fel, fel! Jag vill inte ha det här! Varför är du så dum mot mig? Du tycker inte om mig!” Jag springer gråtande upp för trappan till mitt rum och stampar hårt på varje trappsteg. Jag slår igen dörren och låser. Sedan kastar jag mig ned på golvet, bankar och gråter.

Det gör ont att bli så upprörd. Hela huvudet pulserar och jag försöker hålla igen min ilska. För det gör för ont att släppa ut den. Det gör ont att slå nävarna i marken. Det gör ont att förstöra mina saker.

Jag ligger på golvet och flämtar. Pustar ut efter alla tårar som runnit ned längs mina varma, rosenröda kinder. Och då kommer den. Ångesten.

Ångest över mitt utbrott och över att jag har försökt förstöra den dumma beyblade-kopian. Men framför allt, ångest över att jag så oförskämt och bortskämt skrikit åt min mamma som tagit sig tid och pengar för att köpa ett paket till mig. Det gör ont i mig att bli så arg på mamma. Jag vet att hon försöker, även om hon inte förstår någonting. Jag önskar bara att hon kunde ha gjort rätt.

Två veckor senare återupptäcker jag beyblade-kopian och testar den för första gången. Den visar sig vara bättre än originalet.

Julafton var en stor utmaning för hela familjen, men särskilt för mig. Alla rutiner förändrades, affärerna stängde, ens vänner blev upptagna av familjen. Och kanske det värsta av allt – det fanns en förväntan på att en skulle vara glad och lycklig. Inte nog med det. En förväntades visa uppskattning. För sina paket, trots att en inte visste vad det var i dem.

Våra jultraditioner gör dessvärre att även toleranta personer blir mindre toleranta mot många av oss med npf, eller egentligen mot allt och alla som kan strida mot jultraditionerna. En ska kolla på Kalle och öppna paket efter middagen. Men framför allt ska en socialisera så in i bängen mycket. Allt det här kan skapa en onödig stress.

I stället behöver vi genomföra traditioner som julafton och födelsedagar på ett sätt som passar de individer som ingår i familjen. Någon kanske behöver få veta i förväg vad hen ska få i paketet. För en annan går det bra att det är en överraskning. Det viktiga att ha i åtanke är att det inte till varje pris måste vara exakt lika för alla. 

Det här är även applicerbart på en pedagogisk verksamhet. Vi behöver tänka oss för noggrant innan vi planerar en överraskning. Måste det vara en överraskning? Finns det risk för att det skapar oro och ångest? Om ja, vad kan vi göra för att förebygga och lindra den? 

Överraskningar var sällan något positivt för mig, särskilt inte när jag visste långt i förväg att det skulle komma en överraskning. Då hann många tankar passera hjärnkontoret och orimliga förväntningar byggdes upp, som raserades när överraskningen avslöjades. Det betyder inte att vi behöver ta bort alla överraskningar, men det gäller att tänka en gång extra på de barn som har svårt att hantera dem och att förbereda dem så de också kan uppskatta det som planeras. Förutom att avslöja vad barnet kommer få i present kan en prata om situationen i förväg. Förbereda barnet på att det kommer att komma en överraskning och på att hen kan komma att känna en mängd olika känslor. Förklara att det är okej att bli glad, men även ledsen och besviken. Här är det viktigt som vuxen att kunna acceptera ett besviket barn framför ett artigt barn, för sådana sociala koder som att visa uppskattning när en egentligen blivit besviken är svåra att följa. Särskilt när en känner mycket.