Sommarläsning del 3: ”Det som är ovanligt är dyrbart”

Först vill jag klargöra min syn på diagnosen Aspergers syndrom. Som ni kanske förstått tidigare är jag rätt skeptisk.

Om vi tänker oss att det finns ett x antal svårigheter en människa kan ha. Det är normalt med tio av dem, men tyvärr råkade jag ha 13. Har man under tio är man ”normal”, men har man fler än tio är man ”aspergare”.

Därför är jag upprörd över min dom. Det hade nog varit lättare om jag hade haft 25 svårigheter, för då hade jag nog märkt att jag var mer ”annorlunda”.

Jag vet ”normala” personer som har samma problem som jag själv. Det kan gälla allt möjligt, som att skaffa kompisar, ringa, fråga om saker, träffa tjejer, hitta på nya saker och hålla kontakter vid
liv. Men de hade turen att uppfylla några kriterier färre än jag och därför har de inte fått någon diagnos.

Mina svårigheter
Men jag har trots allt en del olika svårigheter, och jag tänkte berätta om några av dem.

En liten ovana jag har är att jag brukar skratta på fel ställen. Speciellt om någon gör sig illa, och det vet jag att folk tycker är opassande. En gång råkade jag skratta lite väl högt åt en person som ramlade med cykeln. Han blev så arg att han hoppade på mig.

Jag vet inte varför jag skrattar. Kanske för att det ofta ser roligt ut, eller kanske för att jag själv vet hur ont det gör. Nu för tiden brukar jag bita mig i tungan när någon gör sig illa för att jag inte ska börja skratta.

Fast jag vill tillägga att den enda sanna glädjen är skadeglädjen.

En annan jobbig sak är om man gjort någon illa utan avsikt. När man var mindre skulle man alltid gå fram och säga förlåt. Det var jobbigt tyckte jag. Nu för tiden gör man inte så ofta någon illa, som tur är. Varför jag tyckte att det var jobbigt att gå fram och säga förlåt, det vet jag nog. För om jag själv råkat ut för något så brukade jag inte vilja ha någon uppmärksamhet, utan vara ledsen för mig själv. Därför behandlar jag andra som jag själv vill bli behandlad.

Och att säga förlåt tycker jag är löjligt. Om jag blivit utsatt för något så vet i alla fall jag själv om det var meningen eller inte – och om det nu inte var meningen så vet jag ju att den andra personen i fråga är ledsen för min skull.

En sak jag lätt får ångest av är när jag ska fråga eller säga något. Genom åren har jag råkat ut för många jobbiga situationer. För att jag väl ska fråga om något, eller säga något till någon, måste jag invänta ”rätt läge”. Blir det inte ”rätt läge” så får det vara. Vissa personer är ju lätta att ta kontakt med och andra är det svårt med.

Två jobbiga minnen
Jag minns en gång när jag gick i fjärde klass när vi hade målningslektion. Man fick ta sina målargrejer och sätta sig var man ville. När man målat klart så skulle man ta undan efter sig och tvätta sina penslar. När lektionen tagit slut och alla ville gå hem sa läraren att det var någon som inte tagit undan efter
sig. Och mycket riktigt, där på en bänk stod det kvarglömt några målargrejer. Fröken frågade vem det var som inte tagit undan efter sig, men ingen sa något. Vi fick nu sätta oss runt borden igen, och hon frågade oss igen vem det var som inte tagit undan efter sig. Just då kom jag på att det måste vara jag som glömt att tvätta mina saker. Jag började skaka i hela kroppen – det var mina grejer som stod där på bänken! Nu kunde jag ju inte bara säga att det var jag som råkat glömma kvar mina saker.

Nu började frökens tålamod att ta slut, och ingen hade ju erkänt. Hon sa att alla skulle gå fram, och att hon skulle fråga var och en enskilt om det var den personen som glömt ta undan. När det var min tur var jag livrädd, jag skulle ju vara tvungen att ljuga fast jag visste att det var jag. Men det gick tydligen bra, hon märkte inget på mig när jag sa ”Nej”. Jag trodde nu att jag var räddad, men nej, någon kom på idén att man skulle säga om man sett en viss person diska sina penslar. Fröken sa nu namnen i ordning och vi skulle räcka upp handen om vi sett personen diska. Ni kan inte förstå hur rädd jag var när det blev min tur, alla innan hade ju klarat sig. Men ingen räckte upp handen när fröken sa: ”Daniel?”. Då ville jag verkligen sjunka ner till jorden medelpunkt. Jag protesterade och sa att jag visst hade diskat, men det hjälpte inte.

Otroligt nog så blev en till utan alibi, vilket har fått mig att börja tro på högre makter. Han protesterade lika vilt som jag och i och med att ingen visste hur det låg till så fick vi båda plocka undan. Jag minns att han sa: ”Jag vet att jag diskat min, men hur är det med dig?”. Jag bara log som svar.

Den här incidenten kommer jag aldrig att glömma, därför att jag var så himla rädd hela tiden. Nu efteråt tycker jag ju att läraren var helt sjuk, men som vi alla vet går det inte att ändra historien.

Ett annat exempel på samma tema hände för inte så länge sedan. Det var på en trälektion och jag behövde ett verktyg. Jag frågade läraren om han visste var det fanns, och han sa att en annan elev
 i trean hade haft det lektionen innan. Han tyckte att jag skulle gå och fråga honom, så läraren kollade upp vilken lektion han hade och sa att jag skulle gå dit.

Jag låtsades som att jag tyckte att det var helt naturligt för mig och gick iväg. När jag väl kommit utom synhåll, så tänkte jag att jag får hitta på en annan lösning på problemet utan det där verktyget. Jag visste ju att jag aldrig skulle kunna gå och fråga en person i en annan klass om något bara så där – jag fungerar inte så. Sedan den incidenten har jag börjat tänka mig för innan jag frågar om något, för även om det är lätt att fråga så kan svaret bli det man minst anade.

Om att våga och vilja
Sen har jag tänkt på det här med att våga göra saker. Det är just ”våga” som jag hakar upp mig på. Jag tror att man vågar det mesta, nästan allt, grejen är att man inte vill eller kan göra det. Så jag tycker att när folk säger att de inte vågar göra något låter det löjligt, de vill helt enkelt inte.

Ett exempel är när jag träffar min gitarrlärare och hon frågar ”Hur är det med dig då?” Det roliga är att hon har sagt den här meningen ända sedan jag började hos henne. Så jag vet att hon kommer säga det nästa gång vi ses, och varje gång säger jag: ”Jo tack, det är väl bra”. Förutom om man är lite sjuk, då kan man ju klämma in det också. Men det är inte det svaret jag vill ge tillbaka. Nej, jag skulle vilja säga: ”Nä, så bra kan det ju aldrig bli, eftersom världen ser ut som den gör”. Men varför säger jag inte det då? Jag vet inte riktigt, men jag vet att jag skulle våga säga det till henne. Då måste det handla om vilja, jag vill helt enkelt inte säga det till henne. Men det är ju det jag vill ...

Dessutom tycker jag att ni ”normala” borde skärpa er ordentligt. Det låter ju urlöjligt när ni säger något i den här stilen.

– Hej, hur är det med dig då?

– Jo tack, det är bra, själv då?

– Jodå, det är fint.


Det är så ytligt att man börjar skratta, inte fan är det alltid bra med er? Nej, ni ljuger varandra rakt upp i ansiktet. Och nu när jag tänker efter varför jag inte vill eller vågar säga hur det är med mig till min gitarrlärare, så är det för att man inte ska tala om hur man mår, utan ljuga och säga att allt är ”sååå bra”. Kanske borde jag skylla de ”normala” för att jag inte vågar säga det jag vill.

Som ett fyrklöver
Fast är det så dåligt att ha fått diagnosen Aspergers syndrom. Jag kanske borde vara stolt över den istället? För om vi tänker oss att man tittar ner i en gräsmatta och överallt ser man bara treklöver, men rätt var det är ser man ett fyrklöver, vilket betyder tur. Det är ju ofta så i naturen, att det som är ovanligt och sällsynt inte är något dåligt, utan mycket uppskattat och dyrbart.

Berättat av Daniel