Sommarläsning del 1: "Omgivningens reaktioner på annorlundaskap"

När man skiljer sig från normen kan det hända att man blir utpekad som avvikande och onormal. Ibland har jag råkat höra främlingar i tunnelbanan diskutera Aspergers syndrom, och i sådana situationer har jag ofta hört människor kommentera att vi aspergare skulle vara väldigt, väldigt udda och onormala. För mig är det intressant att höra hur andra människor kan uppfatta oss eftersom jag aldrig någonsin sett mig själv som onormal eller udda. Jag ser mig själv definitivt som ovanlig och speciell, däremot inte som onormal. För mig är det fullständigt normalt att fira bröllopsdag på en kebab restaurang, att prata med främlingar på tunnelbanan, älska grammatik och blåbär, inte lyssna på musik och ha svårig heter med att städa och sköta hushållet.

Många av mina aspergervänner brukar också uppfatta sig själva som helt normala. Brukar inte de allra flesta människor känna sig normala om de utgår från sig själva? En 11-åring vars skolklass jag och mina klasskamrater från Ågesta folkhögskola vid ett tillfälle föreläste för resonerade: ”Man är alltid normal när man jämför sig med sig själv och onormal när man jämför sig med andra.” Jag hade inte kunnat säga det bättre!

Om omgivningen ser en som onormal är det inte alltid det lättaste att skilja sig från normen, göra saker som man inte brukar göra och ha svårigheter som majoriteten av människor inte har. Är man inte som alla andra, kan det ibland hända att omgivningen försöker ”fixa till det” så att man blir så normal som möjligt. Om man har svårt att lära sig att städa, kan omgivningen ibland tro att problemet kan fixas genom att tvinga personen att träna på det. Och om man har extremt stora svårigheter att lära sig engelska och andra främmande språk, tvingas man ofta försöka lära sig språk när man går i skolan.

”Det vore ju bra om personen kunde engelska och/eller städa, det måste man ju kunna i dagens samhälle”, får man ofta höra som argument. Men är det verkligen meningen att man bara för sakens skull riskerar att förstöra sitt liv genom att träna på färdigheter som man har extremt stora svårigheter för, såvida det handlar om riktiga svårigheter och inte om lathet? Vore det inte bättre att låta personen leva efter sina förutsättningar? Borde döva människor också förstöra hela sitt liv och låta bli att använda teckenspråk bara för att de inte kan höra i ett samhälle där ett talat språk är normen? Vissa tycker att jag har gjort fel som accepterat det faktum att jag inte förmår städa, de anser att jag borde öva ännu mer och aldrig ge upp, men sedan den dagen jag accepterade att jag på grund av min medfödda funktionsnedsättning har vissa svårigheter mår jag riktigt bra. Jag skulle bara må dåligt om jag förstörde hela mitt liv genom att träna på färdigheter som känns orimligt svåra för mig. Innan jag fick min diagnos, hade jag försökt träna alldeles för mycket, och det var just därför jag gick in i väggen.

Det är inte bara människor med Aspergers syndrom som på ett eller annat sätt skiljer sig från normen och som upplever att de ibland blir missförstådda. Ibland önskar jag att alla människor skulle vara lika mycket värda och att alla diagnoser skulle väga lika tungt. Att alla människor skulle inse att depression, utmattningssyndrom, paniksyndrom är lika mycket sjukdomar som halsfluss och cancer. Att alla skulle förstå att endast kunniga, utbildade läkare ska bedöma patientens arbetsförmåga och inte utomstående människor som tror att allt bara handlar om bristande vilja.

Vissa av oss som lever med Aspergers syndrom och andra psykiska diagnoser har ibland upplevt följande:
1. Man får mer förståelse om ens minskade ork och behov av hemtjänst beror på en synlig fysisk sjukdom eller ålderdom, men däremot kan man riskera att bli kallad lat och få höra att man måste skärpa sig om den minskade  orken beror på en osynlig psykisk funktionsnedsättning.

2. Man kan ibland få tycka-synd-om-blickar när man avslöjar att man har boendestödjare som hjälpmedel för att underlätta ens vardag samtidigt som närsynta personer oftast inte får sådana blickar när de använder glasögon som hjälpmedel för att se bättre. Det anses hemskt att vara beroende av praktisk hjälp utifrån, samtidigt som det anses vara mer acceptabelt att vara psykiskt beroende av sitt arbete eller kaffe.

3. Ibland kan omgivningen tycka att man överdriver om man har valt en annorlunda livsstil. Det har exempelvis vid några tillfällen hänt mig på fester att jag blivit kallad tråkig och blivit tjatad på att göra undantag och äta sötsaker och annat onyttigt bara för festens skull trots att onyttig livsstil är emot mina principer, samtidigt som samma personer sällan tjatat på vegetarianer att göra undantag och smaka på kött på fester. Men varför anses det vara konstigt att avstå från sötsaker för hälsans skull, medan vuxna människor sällan höjer på ögonbrynen om man avstår från cigaretter för hälsans skull?

4. Om man har specialintressen som avviker från normen, kan det hända att man blir utskrattad. En vuxen som exempelvis leker med dockor kan få andra människor att le, och personen kan få höra att hen är gullig. Även jag har fått höra att jag är gullig när jag sagt att mitt viktigaste kriterium när jag sökt bostad har varit att bostaden ska ligga inom några minuters gång avstånd från en stor skog där det finns tillräckligt mycket blåbär att plocka.

Medges bör att det brukar handla om ett godhjärtat skratt, men själv skulle jag förmodligen få konstiga blickar om jag skrattade åt en person som gjorde ett val som jag aldrig skulle göra. Om någon stockholmsk väninna till mig valde att flytta till Göteborg för att bo närmare sin pojkvän skulle jag kanske undra varför hon flyttar till en annan stad bara för att bo närmare sin partner. Men förmodligen skulle väninnan undra lite eller till och med ta illa upp om jag kallade henne gullig och skrattade åt hennes val. Och på samma sätt skulle förmodligen även en homosexuell person ta illa upp om jag skrattade och sa till hen hela tiden: ”Vad söt du är som vill vara med personer med samma kön, det är bara så gulligt.”

5. Omgivningen har ofta lätt för att acceptera att man har svårt inom vissa områden, men samtidigt kan de inte acceptera att man har svårt inom andra. Att man har svårt för att lära sig att sjunga har omgivningen ofta betydligt lättare att acceptera än att man har svårt för att lära sig att städa.

Ibland tycker andra människor att aspergare och andra personer med psykiska diagnoser är överkänsliga och tolkar allt negativt. Och visst, ibland kan det kanske ligga något i det. I diagnosen Aspergers syndrom ingår ju ofta bland annat svårigheter att tolka andra människor, vilket kan göra att vissa felaktigt tror sig vara mobbade. Men å andra sidan kan det också vara så att när man lever i en värld där man ofta blir ifrågasatt, kan det hända att man utvecklar ett slags känslighet och en försvarande attityd även i situationer där det egentligen inte skulle vara nödvändigt. Skulle inte nästan vem som helst bli trött och känslig om man exempelvis inte kunde arbeta på grund av en hjärntumör och man ständigt fick höra från omgivningen: ”Nej, din hjärntumör är bara din inbillning, jag har också ont i huvudet ibland. Skärp dig.” Eller om en födande kvinna fick höra från sin man: ”Sluta klaga, jag har också ont i magen ibland.” Vissa personer med psykiska  diagnoser får utstå sådana här ifrågasättanden, vilket kan göra dem extra känsliga. Förmodligen är det av samma anledning som många kvinnor i allmänhet brukar vara känsliga över att få höra att kvinnor hör hemma i köket eller att de borde banta; kvinnor har varit förtrycka i historien, vilket gjort att frågor likt ovan är känsliga för dem. Och i sådana situationer kan man inte direkt säga till kvinnor: ”Men var inte så överkänslig, jag sa ju bara på ett snällt sätt att du borde gå ner några kilo, hur kommer det sig att du tog illa upp och fick för dig att jag menade något illa?”

Ibland händer det att vi aspergare behöver försvara våra åsikter och preferenser för omgivningen, vilket många kan uppleva som tröttsamt. Det kan hända att man blir beskylld för att vara oflexibel i sitt tänkande när man har annorlunda preferenser och principer, men varför skulle det vara fel att hålla fast vid det man tycker är viktigt? När man tänker efter, hur många människor skulle vara villiga att vika från sina principer? Trots att de flesta vet om att olika kulturer tänker på olika sätt, är många övertygade om att just deras egna värderingar, livssyn och vanor är de enda rätta. Många nordbor är helt säkra på att utländska barn får men för livet när de blir agade av sina föräldrar, men när jag tagit upp frågan med utlänningar har de bara skrattat och undrat vilken värld vi lever i. De har ju själva blivit agade som barn och inte blivit skadade. Många utlänningar är övertygade om att vi är hjärtlösa, empatilösa varelser som låter våra gamla föräldrar bo på ålderdomshem, medan vi bara rycker våra axlar åt deras ilska. När vi med Aspergers syndrom blir beskyllda för att tänka svartvitt och att inte kunna tänka i nya banor, tycker jag att även många andra människor tänker lika svartvitt som vi och inte är öppna för oliktänkande. Kanske tillhör det männi skans natur att utgå från sig själv och sina egna erfarenheter?

Olika kulturer – olika vanor
Att normer starkt skiljer sig från kultur till kultur fick jag förut erfara på nära håll när jag var gift med en man från en helt annan kultur. När han hade bjudit hem gäster, brukade jag stänga in mig i sovrummet. Eftersom jag avskyr ytligt småprat såg jag ingen anledning till att gå in i vardagsrummet och umgås med dem. Dessutom resonerade jag att min man skulle få chansen att tala sitt modersmål med gästerna om jag inte var med. Att det skulle kunna uppfattas som oartigt föll mig aldrig in. Själv skulle jag tycka att det var helt normalt om jag var hemma hos en väninna och hennes sambo hade stängt in sig i sovrummet under mitt besök. Det var inte förrän en svensk väninna till mig tog upp detta med mig som jag började fundera på att jag kanske hade framstått som otrevlig.

När jag tog upp frågan med min man, såg han förvånat på mig och undrade varför mitt beteende skulle varit oartigt. När jag berättade att min väninna tyckte det undrade han: ”Men beter sig inte kvinnor alltid på det där sättet när deras män får besök?” I hans hemland brukade kvinnor alltid hålla sig borta när männen i huset fick besök, och därmed hade mitt beteende varit helt normalt i hans ögon.

”Lagom är bäst”
Aspergers syndrom kallas ibland för ytterligheternas diagnos; vi aspergare brukar aldrig vara lagom i andra människors ögon. Tyvärr krockar detta ofta med omgivningens krav och förväntningar eftersom nästan allt och alla i den här världen ska vara lagom. Man förväntas dricka alkohol, men inte till den grad att man blir alkoholist. Man ska vara unik och annorlunda; då är man cool. Dock inte så pass annorlunda att man fortfarande bor hemma som 30-åring eller klär sig i medeltidsklänningar – då gör man sig bara löjlig. Man förväntas äta sötsaker, men inte så pass mycket att man blir sjukligt fet. Man förväntas intressera sig lite för allt möjligt, fast inte så mycket att man sysslar med ett och samma intresse tio timmar om dagen. Det är förståeligt att man blir trött efter att man städat, dock inte till den grad att man tvingas vila i tre dagar efter. Man ska umgås med andra människor lagom mycket. Att vara så pass beroende av sin partner att man aldrig låter hen gå ut ensam anses vara sjukligt, men vill man å andra sidan isolera sig i flera månader utan att vilja träffa sin partner en enda gång, anses man inte älska hen. Nej, man ska umgås med sin partner lagom mycket. När man går ut, ska man klä sig lagom. Som vuxen bör man inte ha på sig korta, tajta lädershorts med nätstrumpbyxor, men å andra sidan inte heller en heltäckande burka. Nej, man ska visa lagom mycket hud. Gör man inte det, tar omgivningen sig rätten att kolla efter personen på gatan och viska: ”Vem tror hon att hon är? Tror hon sig fortfarande vara tonåring?” Och detta trots att många samtidigt tycker att man har rätten att klä sig som man vill och att det är barnsligt att kommentera andras klädstil. Det är inte alltid så lätt att som aspergare tillhöra ytter ligheterna; då måste man leva med att bli ifrågasatt. Min erfarenhet är att de människor som själva tillhör ytterligheterna ofta har mycket lättare att acceptera olikheter, även de som är deras motsats, än de som tillhör ”lagom”-gruppen.

Acceptans
När det gäller svårigheter förknippade med Aspergers syndrom, accepterar omgivningen enligt min erfarenhet olika svårigheter olika mycket. Det faktum att vissa har överkänsliga sinnen och blir överbelastade av för många intryck samtidigt har omgivningen lite lättare att acceptera än det faktum att jag som kvinna har boendestödjare som städar mitt hem. Ibland händer det att mina svårigheter att hålla ordning provocerar andra människor. Förmodligen beror det på att det strider emot alla deras moralvärderingar och föreställningar om hur en vuxen kvinna bör vara, trots att det inte berör deras liv på något sätt. ”Vad, vem tror du att du är? Tror du att vi normala utan diagnoser egentligen skulle orka städa våra hem, men vi gör det ändå”, har jag direkt eller indirekt fått höra några gånger. Att en man har en fru som sköter städningen hemma eller att man nyttjar RUT-avdraget skulle förmodligen vara lite mer accepterat, fast medges bör att jag även har träffat människor som blivit ifrågasatta för det. Som vuxen förväntas man ju kunna sköta städningen själv utan att blanda in andra människor. Däremot anses det inte vara konstigt alls om man inte färgar sitt hår själv utan betalar till en frisör som gör det eller om en vän hjälper en att färga håret helt gratis. Förmodligen skulle mina svårigheter att städa inte heller bli ifrågasatta om jag hade en synlig funktionsnedsättning, som exempelvis Downs syndrom.

Olika psykiska problem har olika status i den här världen, beroende på hur vanliga de anses vara. Många människor känner att de måste skämmas för sina problem om dessa inte tillhör vanligheterna. En gång såg jag en diskussionstråd på internet där den vuxna trådstartaren inte kunde sova utan napp. De flesta som svarade på tråden reagerade med chock. Vissa svarade att detta var väldigt allvarligt, och andra svarade respektlöst med orden ”vad är det för fel på dig? Sök hjälp!” När jag frågade några av mina vänner förklarade de för mig att människor blir chockade eftersom ett allvarligt psykiskt problem måste ligga bakom. Och att människornas reaktion var berättigad; det är ju inte bra för tänderna att suga på en napp år ut och år in. Jag har svårt att förstå detta graderande av psykiska problem. Visst är det fullt möjligt att trådstartaren hade någon form av psykisk sjukdom, men borde inte en psykiater avgöra detta? Är det verkligen rätt att höja på ögonbrynen och frysa ut en person med ovanligare problem? Och varför skulle det vara mer allvarligt att vara psykiskt beroende av en napp än att vara sjukligt svartsjuk på sin partner? Är inte svartsjuka också en allvarlig psykisk störning? Att napp skadar tänderna och därmed hälsa godkänner jag inte som förklaring. Är inte godis också dåligt för tänderna och hälsan? Och hur är det med cigaretter?

Kan man inte samma saker som sina jämnåriga eller råkar man ha en annan begåvningskurva än den vad som anses vara normen, riskerar man också att bli utsatt för åtlöje och i  värsta fall mobbning. Många känner att olika förmågor är olika mycket värda i den här världen. Är man dålig i matte, har svårt för att lära sig grammatik eller har glömt bort vad man lärde sig på fysiklektionerna i skolan anses det enligt min erfarenhet ofta vara någorlunda förståeligt, men har man som finländare aldrig hört talas om Nightwish kan vissa männi skor skaka lite oförstående på huvudet. Råkar man dessutom vara okunnig i fel ämne kan man råka riktigt illa ut.

En gång träffade jag en vuxen man med normal intelligens som hade en stor konstnärlig talang, dock var han inte lika duktig på att komma ihåg siffror och vissa fakta. Om denne man hade någon form av diagnos eller funktionsnedsättning har jag ingen aning om, men det anser jag inte heller vara relevant i sammanhanget. Vid ett tillfälle såg jag honom råka riktigt illa ut på grund av sin ojämna begåvning när vi var ett stort gäng som diskuterade föräldraskap och graviditet, och det kom fram att han hade trott att kvinnor bar barnet i magen i två år. När andra skakande på huvudet informerade honom om att en graviditet varade i nio månader och började ifrågasätta hans kunskaper eller snarare bristen på dessa, svarade han: ”Jasså, jag glömmer alltid bort siffror.”

Många tittade konstigt på honom och skakade på huvudet och vid ett senare tillfälle skrattade de bakom hans rygg. När jag undrade vad det var som hade varit så roligt fick jag till svar att man som vuxen borde känna till sådana här saker och att det är väldigt okunnigt när man inte vet. Därför hade de skrattat. Jag funderade och funderade men var inte riktigt nöjd med förklaringen. Får man också skratta åt en person som sitter i rullstol eftersom majoriteten av vuxna kan gå? Och har jag rätten att skratta åt alla som till skillnad från mig inte kunde läsa och skriva i 3-årsåldern? I min värld är det normalt att lära sig att läsa tidigt.

Som tur var verkade mannen i fråga inte ta skada av omgivningens hånande. När jag vid ett senare tillfälle tog upp händelsen med honom, förklarade han för mig att han aldrig någonsin hamnat i en situation där han skulle behöva veta hur länge kvinnor är gravida. Och skulle det mot förmodan ske, skulle det inte vara något problem – i så fall skulle han kunna fråga andra hur länge kvinnor är gravida för de allra flesta människor vet svaret. Jag gillade skarpt hans attityd och har numera själv tagit efter hans tankesätt.

Vid ett annat tillfälle såg jag en vuxen man beställa te på ett kafé, och när personalen hade visat för honom var han kunde hitta tepåsar och varmt vatten, frågade mannen förläget om inte personalen kunde hjälpa honom eftersom han inte visste hur man gjorde te. Personalen himlade med ögonen och utbytte menande blickar med varandra men till slut gick en av dem med på att hjälpa honom. Jag började undra lite. Varför var det en så stor sak att personalen fick hjälpa honom när kaféet nästan var folktomt? Hade de agerat på samma sätt om han hade suttit i rullstol och behövt hjälp med att komma över en tröskel? Skulle inte världen vara mycket bättre om vi människor i sådana situationer hjälpte istället för att håna varandra? Enligt mig bör man aldrig döma andra människor eftersom man aldrig kan veta vad deras svårigheter beror på.

Eftersom världen ser ut som den gör tycker jag inte att det är så konstigt att vissa blygare människor med osynliga funktionsnedsättningar utvecklar social fobi och andra psykiska sjukdomar.

Om man har kräkfobi eller är rädd för något annat som de flesta människor inte är rädda för, kan det också ibland hända att man blir utsatt för åtlöje. Vissa tycker att det är roligt att låtsas kräkas inför mig när de hör talas om min fobi, och andra tycker bara att jag larvar mig. ”Kom igen, det är ju inte farligt att kräkas”, har jag ibland fått höra. Detta gjorde att jag i yngre åldrar ofta var tvungen att hitta på smålögner för att kunna stanna hemma från skolan när det gick magsjuka. Det är tråkigt att många av oss som lider av fobier ofta känner att vi måste skämmas men vad är det egentligen att skämmas för? Vår fobi är ju ingenting självvalt, och om vi inte blivit hjälpta av terapi är det inte vårt fel. Vi vill ingenting annat än bli friska, och alla människor som har turen att vara fobifria kan skatta sig lyckliga.

Vi som lider av fobier får även ibland höra att vi borde skärpa oss. Samtidigt som många friska människor i dagens samhälle ofta får höra att de är duktiga för det de åstadkommit i livet, får många med fobi sällan höra samma sak. Istället får vi höra att vi borde överkomma vår rädsla och försöka ännu mer. Jag får ofta höra att jag är duktig som klarar av att föreläsa, men jag håller inte riktigt med. Så duktig är jag inte – jag är ju inte direkt rädd för det. Vad är det för en prestation att klara av en sådan sak om man inte har social fobi eller andra allvarliga svårigheter? Däremot känner jag vördnad inför människor med allvarliga sociala fobier som klarar av att gå och handla mat, det är en mycket stor prestation av dem! Jag kan inte ens tänka på vilken enorm ansträngning det måste innebära för dem att gå emot sin rädsla, men ändå klarar många det. Jag tror att många med fobi skulle må mycket bättre om de fick uppmuntran och beröm för det de faktiskt klarar av istället för att ständigt bli uppmärksammade på det de inte klarar.

Egentligen är kanske inte situationen alltid så illa som jag får den att framstå. Jag har även stött på många underbara icke-dömande människor som både respekterar och förstår oss med psykiska diagnoser. Men så länge det existerar människor som höjer på ögonbrynen åt dem som inte kan eller vet saker som de själva vet och kan och som ifrågasätter och dömer alla psykiska diagnoser och människor som inte tillhör normen, kommer mobbning förmodligen aldrig att försvinna. Så länge omvärlden ifrågasätter psykiska diagnoser, kommer många människor att behöva må sämre än nödvändigt. Vem mår egentligen bra av att bli utskrattad?

Människor har olika sätt att hantera omgivningens ifrågasättande, förlöjligande och mobbning. Om man ständigt blir bemött med intolerans och oförståelse för att man inte klarar av samma saker som sina jämnåriga, kan det vara riktigt traumatiserande. Vissa börjar skämmas och vågar inte ens släppa in en boendestödjare i sitt hem. Tänk om boendestödjaren blir chockad av att man mått så dåligt att man inte orkat städa en enda gång på tre år? Tänk om boendestödjaren skrattar åt en för att man inte kan samma saker som andra? Har man i likhet med många aspergare dessutom svårt att tolka andra människors kroppsspråk och förstå avsikter bakom deras handlande, kan man missta människors välmenande leende för mobbning och förlöjligande. Vissa skäms för sitt annorlundaskap så mycket att de vänder problemen inåt och utvecklar social fobi eller självskadebeteende.

En del drar sig undan eftersom de känner att de enbart blir tagna på allvar om de hittar på små undanflykter för att rättfärdiga sitt annorlunda beteende. Att alltid behöva hitta på bortförklaringar kan vara tröttsamt i längden, och det kan leda till ett undvikande beteende. Men har man dåligt självförtroende orkar man inte alltid säga sanningen om man ändå inte blir trodd. Säger man sanningsenligt att man inte orkar delta i vännens bröllop, kan det hända att man blir kallad för egoist och en dålig vän, så den lättaste vägen kan vara att ljuga och säga att man blivit sjuk. För skulle andra människor verkligen förstå att ett bröllop kan ta så mycket energi för någon att man börjar oroa sig en vecka i förväg och att man behöver vila minst två veckor efteråt? Säger man sanningsenligt till sin chef att man sjukskrivit sig på grund av en enorm trötthet, skulle man förmodligen få sparken, så det lättaste är att skylla på magsjuka. För alla chefer förstår inte skillnaden på en vanlig trötthet och den slags trötthet som bland annat många aspergare känner: en trötthet som ibland kan göra att man är mycket mer medtagen än vid magsjuka eller halsfluss.

Andra blir utåtagerande och aggressiva. Ett aggressivt  beteende och social fobi förknippas ibland med psykiska diagnoser som Aspergers syndrom, men vem skulle inte bli frustrerad eller utveckla andra psykiska problem om man ständigt får för höga krav på sig som man aldrig kan uppfylla, aldrig får höra att man duger som man är och ständigt blir bemött med oförståelse? Har ångest och andra psykiska diagnoser verkligen med själva aspergerdiagnosen att göra?

Ibland tänker jag tillbaka på min egen uppväxt och på allt jag blev utsatt för: den extremt grova mobbningen, budskapet från vuxna att jag inte dög som jag var och oförståelse på grund av att jag hade enorma svårigheter att lära mig många skolämnen. Jag ryser fortfarande vid tanken på dessa minnen. Som tur är mår jag riktigt bra idag. Detta beror framför allt på att jag fått extremt bra hjälp i form av psykolog och boendestöd och att jag råkar ha turen att ha blivit född som en mentalt stark person.

Tyvärr har inte alla aspergare haft samma tur. De som inte kommit över sitt förflutna har inte på något sätt en sämre  karaktär än jag, utan det handlar i mina ögon enbart om ren tur. Därför bör man inte säga till någon som fortfarande i vuxen ålder mår dåligt av mobbning att skärpa sig. Människor är olika, klarar olika mycket och har olika förutsättningar, och man får aldrig jämföra en aspergare med en annan.

Personligen är jag övertygad om att människor med psykiska sjukdomar skulle kunna tillfriskna fortare om de blev bemötta med tolerans och respekt och fick vara som de är. Därför brukar jag uppmana publiken i mina föreläsningar: acceptera oss med psykiska diagnoser och neuropsykiatriska funktiosnedsättningar som vi är. Behandla oss som vilken medmänniska som helst. Skratta inte åt våra egenheter och problem utan ta oss på allvar. Respektera det faktum att vem som helst kan bli sjuk i depression trots att personen kanske i dina ögon inte har någon anledning till att må dåligt. Låtsas inte att du förstår om du egentligen inte gör det, och säg aldrig till en person med depression och annan psykisk sjukdom att du tröttnat på hens problem på samma sätt som du förmodligen inte säger till en cancerpatient att du tröttnat på hens cancer. Kolla inte snett på människor som har en annorlunda klädstil än du, hur annorlunda stilen än må vara. Försök att förstå att det finns gradskillnader i ork och att alla inte orkar lika mycket som du. Utgå inte från att alla människor är som du, tänker som du och har samma fritids - intressen som du. Du kanske kopplar av genom att socialisera med andra människor, men någon annan kanske kopplar av genom att läsa tidtabeller eller telefonkataloger. Acceptera detta annorlundaskap och försök inte att förändra oss. Döm aldrig någonsin det du inte förstår. Med din attityd kan du göra stor skillnad!