Dåligt specialpedagogiskt stöd på landets gymnasieskolor

Skolor där det går elever med hög­utbildade föräldrar generellt har mer specialpedagogiska resurser än andra. Det har forskaren Joacim Ramberg sett utifrån sin avhandling Special Education in  Swedish Upper Secondary Schools: Resources, Ability Grouping and Organisation, Stockholms universitet, 2015. I studien ingick 764 skolor.

– Det var mycket förvånande. Man kan tycka att det borde vara ett omvänt kompensatoriskt mönster, säger Joacim Ramberg till Lärarnas nyheter.

Han ser två möjliga förklaringar till varför det ser ut som det gör.

– Dels vet vi att högutbildade gör ett mer aktivt skolval. Det kan vara så att denna grupp i högre utsträckning söker sig till skolor med goda specialpedagogiska resurser. Dels kan det förstås som att mer priviligierade samhällsgrupper bättre lyckas med att tillgodose sina behov.

Joacim Rambergs avhandling kunde också påvisa att det finns mer än tre gånger så mycket specialpedagogiska resurser på kommunala skolor som på fristående. Något han själv blev förvånad över. Och på fyra av tio gymnasieskolor finns varken speciallärare eller specialpedagoger anställda.

Datainsamlingen gjordes terminen innan den nya skollagen trädde i kraft. Nu finns det en formulering i lagen om att skolorna måste ha ”specialpedagogisk kompetens”. Dock står det inte preciserat om i vilken form eller utsträckning.

Detta skulle kunna utgöra en intressant kommande studie som undersöker om lagändringen fått effekt ute på skolorna, anser Joacim Ramberg.

– Även om riktlinjerna är tydligare vet vi att det är svårt att få tag i utbildade specialpedagoger och speciallärare, särskilt med bakgrund på gymnasiet, säger han.

Stöd ges utanför klassrummet
Joacim Ramberg har också sett att gymnasieskolornas specialpedagogiska stöd i stor utsträckning organiseras utanför elevernas ordinarie undervisning. 87 procent av skolorna uppger att de huvudsakliga insatserna inte ges i klassrummet, utan i mindre grupper utanför ordinarie lektionstid.

– Det går emot de intentioner som finns om inkluderande undervisning, både nationellt och internationellt, och kan ses som en markering av att man inte värdesätter människors olikheter, vilket bör ifrågasättas utifrån ett demokratiskt perspektiv, säger Joacim Ramberg.