Gör det själv-samhället – ett demokratiproblem

– Jag tycker att det är ett demokratiproblem, säger Charlotta Johansson som är enhetschef inom socialpsykiatrin i Stockholms stad.

Charlotta Johanssons enhet, Utförarenheten, jobbar bland annat med att ordna boendestöd till dem som har behov av hjälp i vardagen. Bland annat handlar det om personer med autism eller adhd. Hon menar att hjälpbehovet har förändrats de senaste åren. Många av de tjänster som brukarna tidigare kunde sköta på egen hand, med hjälp av servicepersonal ute i samhället, behövs det i dag boendestöd för att klara av.

– Förut kunde man gå med sin räkning till ett post- eller bankkontor. Nu går en större del av boendestödet åt till att ge stöttning i att betala räkningar på nätet, säger hon.

Färre kontanter
Charlotta Johansson är noga med att poängtera att olika individer påverkas av förändringarna på olika sätt, och att det inte går att säga att en grupp människor med en viss diagnos per automatik får det sämre med den nya utvecklingen. Många brukare inom socialpsykiatrin är väldigt kunniga när det gäller att hantera appar och internettjänster. Men för dem som tycker att det är svårt kan förändringen innebära problem.

– Det som påverkar våra grupper är att människorna tas bort. Man kan inte längre ställa en fråga. Kundtjänst försvinner och i stället måste man fråga på ett forum eller skicka ett mejl, säger hon.

En annan förändring som märks inom boendestöd är att det blir allt svårare att betala med kontanter. Detta är något som kan försvåra vardagen rejält.

– Förut har man kunnat går till en bankomat och hämtat ut pengar och hjälpts åt att betala räkningarna. Sen har man kunnat göra en budget genom att lägga pengarna i högar efter vad de ska gå till. Men många affärer tar knappt kontanter. Ju mer det blir ett samhälle där man inte har papperspengar desto svårare blir det för de här grupperna, för det blir så obegripligt, menar Charlotta Johansson.

NPF-grupper glöms bort
Även Anna Norrman, intressepolitisk ombudsman på riksförbundet Attention, tycker att betalningar är ett område där personer med NPF åsidosätts.

– Det är en förbättring i service för det stora flertalet, men en försämring i service för den som har begränsningar. Kreditkort är en styggelse för många med adhd eftersom kopplingen till värdet inte är lika tydligt som för papperspengar, säger hon.

– Missar man NPF-grupperna i den här utvecklingen?

– Det tycker jag. Som exempel har kollektivtrafiken i Stockholms läns landsting förändrats så att man måste ha ett registrerat mobilabonnemang, kopplat till ett kreditkort, för att kunna köpa en biljett. En ganska stor grupp kunde plötsligt inte köpa biljetter, personer har inte en ekonomi som tillåter att de har den här typen av abonnemang.

Det är svårt att peka på en enskild faktor som drivande bakom utvecklingen. Effektiviseringskrav i offentliga verksamheter, nya IT-lösningar och förändrade kundbeteenden har kanske alla en roll i att vi tvingas utföra fler och fler uppgifter på egen hand. Och medan vissa personer kan få hjälp från det offentliga är det många vars svårigheter inte är tillräckligt stora för att det ska vara tal om stödinsatser. Anna Norrman menar att den gruppen är de största förlorarna.

– Det är en stor grupp som drabbas. Det finns fortfarande en bild att personer med adhd har en mild funktionsnedsättning. Man förstår inte att en person som är driftig inom andra områden samtidigt kan ha svårigheter att betala en räkning, eller att det som funkade ena månaden inte funkar nästa. Men när det inte funkar räcker det kanske att en banktjänsteman på ett bankkontor hjälper till. Det behövs egentligen ingen kommunal insats för det.