“Jag var klassens clown”

Anders Pemer har Aspergers syndrom. Många har svårt att förstå honom och omvänt: Anders har ibland svårt att förstå vad andra människor verkligen menar. På samma gång har Anders mycket lätt för språk. Han lärde sig läsa vid fyra års ålder och pratar närmast flytande engelska. Som ung bokslukare läste han engelskspråkiga versioner av romanen Liftarens guide till Galaxen högt för sig själv. Han är verbal och håller även på med släktforskning på fritiden. Det gör att många personer som inte känner till att Anders har asperger tror att han har mycket lätt för att lära sig nya saker och klara av instruktioner.

– Vete tusan vad jag utstrålar genom min aspergerpersonlighet. Men de flesta verkar alltid tro att jag ska fatta snabbt utan mycket instruktioner. Jag blir ofta ifrågasatt kring om jag har autism, säger Anders.

För flera år sedan, innan Anders hade fått diagnosen, vikarierade han som diskare på centralköket på Huddinge sjukhus. Vid ett tillfälle blev han tillsagd av en kollega för att han hanterade diskmaskinen felaktigt. Anders hade gjort så ett tag, eftersom han tittat på och lärt av en annan person som gjorde samma fel.

– Jag vågade inte fråga heller. Jag var blyg och inte särskilt försigkommen och råkade ut för att folk drog felaktiga slutsatser. ”Han ser normal ut och borde fatta. Varför gör han inte det?”.

Svårt att passa in
Under 80- och 90-talet när Anders sökte arbeten var det ett genomgående tema. Ingen – varken han själv eller någon annan – misstänkte att han hade asperger. Han provade på flera jobb men hade svårt att passa in, ta instruktioner och passa tider. Det blev kortare anställningar varvat med arbetslöshet och behov av bidrag för att klara försörjningen. I mitten av 90-talet jobbade Anders på hamburgerkedjan Clock i Huddinge.

–  Rent praktiskt fungerade det bra, men trivseln blev dålig då en arbetsledare spred dålig  stämning. Jag klarade av jobbet rätt okej och gillade maten, men ekonomin drog ner förutsättningarna. Jag tjänade för dåligt och behövde söka understöd upp till socialbidragsnormen. Det tog mycket energi för mig att behöva söka pengar också – när jag redan jobbade i princip heltid, säger  Anders.

I maj 2002 fick Anders Pemer diagnosen Aspergers syndrom. Då var han 33 år fyllda. Mycket föll på plats; det visade sig till exempel att flera av Anders intressen som science fiction och släktforskning återfanns bland många andra personer med asperger. Han läste på om diagnosen. Rent socialt lärde han känna många när han gick med i föreningarna Organiserade Aspergare och Attention. Anders har genom åren varit en tillgång i organisationerna. Men i sociala sammanhang har det gått trögare.

– Jag har haft svårt att lära känna det motsatta könet. Jag sänder väl ut sådana signaler där flest kvinnor läser av att jag är en bra kompis och inget mer. Jag har fått en del chanser, men tiden har nog gått lite för långt för att satsa på barn. Jag har ofta varit fel man på fel plats.

Hur var skolan?

–  Jag var lite klassens clown och länge bäst i klassen. Jag hade lätt för teoretiska ämnen. I början av skoltiden hade jag en klassföreståndare och då var det lättare för mig att hänga med, säger Anders.

Blev av med sin bostad
Ett tag var han politiskt engagerad inom Moderaterna och fick en del uppdrag. Ett tag var han webmaster för Huddinge Hockey och speaker på lagets hemmamatcher. Anders Pemers ojämna begåvningsprofil har även spelat honom spratt efter det att han fick diagnosen. För några år sedan blev han av med sin LSS-bostad i Tullinge i Botkyrka kommun. Att som person med diagnos behöva strida för sin bostad är inte lätt, berättar Anders Pemer.

–  Arbetsförmedlingen tvingade fram att det skulle bli ett jobb jag gick till på dagarna, men när jag gjorde det blev jag delvis därför av med mitt boende: ”Nu går allt bra, Anders har inte behov av insatsen...” Jag har dålig igångsättningsförmåga men fick inte ens igenom ett stödpass i veckan. Det blev en helvetisk tvist, men till slut lyckades jag få en särskilt anpassad bostad i Vårsta.

Fortsatt engagemang

I januari i år råkade Anders ut för en hjärtinfarkt och tvingades att dra ner på sitt engagemang i Organiserade Aspergare, Autism- och aspergerförbundet och Attention. Tidigare har han bland annat hållit i träffar, middagar och promenader ett par dagar i veckan, både i hemmet och på andra platser i Stockholm. På träffarna har de även haft diskussionsteman, fikat och ibland tittat på film. Under våren och sommaren har han tvingats ställa in några gånger på grund av trötthet.

– Jag vaknar ofta alldeles för tidigt och har sedan svårt att somna om men allra mest har hostan stört. Förr har problemet mest varit att jag vänt på dygnet, säger han.

Några planer på att helt sluta med uppdragen finns inte då engagemanget och intresset är starkt. Anders blickar framåt och är väl medveten om att det finns mycket kvar att göra för att öka kunskaperna om autism i samhället.

– Just det att stå bakom tre intresseföreningar med medlemskap, och att nu vara aktiv i åtminstone två av dem, känns för mig självklart, säger han.