”Kändes toppen att få diagnosen”

Andreas Brunnström öppnar dörren till kaféet och kliver in. Vi träffar honom en torsdagseftermiddag precis när han har avslutat sin arbetsdag som allt i allo på mediebyrån Spoon i centrala Stockholm. Hemma i lägenheten väntar Ludde, den labradorhanne som är Andreas bästa vän. För Andreas är detta inte den första intervjun under dagen. På morgonen medverkade han i ett program i Sveriges Radio. Anledningen är att han tillsammans med journalisten Anna-Maria Stawreberg har skrivit boken Två världar möts – att leva med Aspergers syndrom. Den handlar, som titeln antyder, om hur det är att leva med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (npf). Han berättar om skolåren som präglades av mobbning och hur det är att växa upp och leva i ett samhälle som inte alltid visar förståelse för npf-diagnoser. Andreas ger ett exempel: En person som har ett synligt handikapp behöver inte förklara sig; folk i omgivningen förstår i alla fall. Men vid en dold funktionsnedsättning, såsom Aspergers syndrom, är det inte lika enkelt. När personer i omgivningen inte tydligt ser diagnosen har de helt andra krav och förväntningar på ens beteende, till exempel när det gäller socialt samspel.

– Eftersom omgivningen inte ser min diagnos tror de att jag förstår vissa saker. Men det gör jag ju inte. Med boken vill jag sprida kunskap och förståelse. Omgivningen måste se även dolda handikapp. Man ska inte behöva övertyga och förklara för alla om hur man är, säger han och tar en klunk te när vi har satt oss vid ett bord.

Dåligt självförtroende
Under uppväxten och grundskolan var det kämpigt för Andreas. Han diagnostiserades med dyslexi och fick utstå hård mobbning i låg- och mellanstadiet. Han berättar att han gick till skolan på morgonen och brukade oroa sig för vad som skulle hända under dagen – han utsattes han alltid för nedlåtande kommenterar. Detta ledde till att självförtroendet och självkänslan fick sig en törn. Han var ofta ledsen och hade få kompisar. Under årskurs sex bytte han till en annan skola och på gymnasiet gick han hotell- och restaurangprogrammet. Det var också där som han – som 17-åring – gjorde en utredning och diagnostiserades med Aspergers syndrom.

– Det kändes toppen att få diagnosen. Jag fick då en förklaring till mina egna beteenden, som ju är typiska för personer som har Aspergers syndrom. Till exempel har jag ett specialintresse för utryckningsfordon, är pedantisk och tycker om ordning och reda.

Som ung vuxen hade Andreas mycket inom sig att bearbeta och började bland annat gå till en kurator på Aspergercenter i Stockholm.

– Jag har haft bra talkontakter och detta har gjort att jag har klarat mig undan från depression och ångest, säger han.  

Hur mår du i dag?

– Mitt självförtroende är hundraprocentigt idag. Eller okej, 95 procent då. Jag går fortfarande och pratar av mig, men mår bra. Visst kan jag ha deppiga dagar, men generellt sett är jag pigg och glad.

Föreläste om sitt liv
Under intervjun blir det uppenbart att Andreas alltid har varit en aktiv person som har velat kommunicera sina erfarenheter av att leva med asperger. Det var av kuratorn som han, efter studenten, blev rekommenderad att åka ut och föreläsa om sin bakgrund och sina upplevelser. Detta ledde till att Andreas ringde runt till olika skolor och erbjöd sig att föreläsa. Totalt har han föreläst vid 400 tillfällen.  

– Jag har alltid fått oerhört positiv respons under föreläsningarna.  Många sa att jag skulle skriva en bok om allt som jag berättade.  

Svårt med sociala koder
Andreas bor i dag i en egen lägenhet i anslutning till ett gruppboende i Hässelby, strax utanför Stockholm. Han har dagligen kontakt med personalen på gruppboendet och varannan lördag träffar han en kontaktperson. De brukar exempelvis bowla eller gå på bio.

– Det känns bra att ha någon att hitta på saker och ting med. Det som var jobbigt som barn var att jag inte hade några kompisar och inte förstod de sociala koderna. Hur leker man, hur pratar man, hur skämtar man. Det är typiskt för personer med asperger.

Ska ta körkort
Andreas har tidigare jobbat i en matbutik och som vaktmästare på ett säkerhetsbolag innan han fick tjänsten som allt i allo på Spoon. Det innebär att han till exempel fixar skrivarna och ordnar fika. Och han trivs utmärkt, berättar han.

– Det fungerar väldigt bra socialt och arbetsgivaren hakar inte upp sig på min funktionsnedsättning, utan fokuserar på vad jag kan.

Vad är dina planer för framtiden?

– Mitt nästa mål är att skaffa körkort och bil. Sedan kommer jag att fortsätta på Spoon så länge jag kan vara kvar där.

Hur känns det nu att ge ut boken?

– Det känns verkligen jättebra och jag är glad att vi fick ihop den. Jag hoppas att den kan sprida kunskap om mobbning. Det är något som är fel när det är så många ungdomar som tar livet av sig på grund av detta problem. Vi måste vakna och ta tag i den här frågan nu.