"Mitt mål var att bli normal"

I höstas kom Paula Tillis andra bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom som, enligt henne själv, skrevs för att öka förståelsen och kunskaperna om autismspektrumtillstånd.

– Jag tycker egentligen att alla som kommer i kontakt med Asperger; läkare, psykologer, boendestödjare, men även personer som har egen diagnos och som behöver veta att de duger som de är, ska läsa den.

För är det någonting som präglat Paula Tillis uppväxt och liv så är det både hennes egen och omgivningens bristande förmåga att förstå och acceptera att hon inte varit som de flesta andra.

– Jag har alltid varit annorlunda, det märktes redan när jag var barn. Jag hatade att rita och pyssla, det enda jag tyckte om var att sitta i ett hörn och läsa böcker eller skriva egna berättelser. Ju äldre jag blev desto mer skilde jag mig åt, säger hon.

Fick rådet att ändra sig
Skoltiden i Finland kom att präglas av mobbning och misslyckade försök till anpassning. Hon berättar att det inte hörde till ovanligheterna, under de inledande skolåren, att det förväntades att hon skulle förändra sitt beteende trots att det var andra som utsatte henne för mobbning.

– Det var jag som fick prata med psykologer och kuratorer. De gav mig hela tiden tips på hur jag skulle ändra mig, för att jag inte skulle bli mobbad. Men även om jag försökte så klarade jag inte av att ändra på mig.

Åren gick och mobbningen fortsatte. Under tonåren började hon allt oftare att lyfta frågan om det var någonting fel på henne, men fick allt som oftast till svar att de flesta tonåringar känner sig annorlunda och konstiga.

Efter de tuffa skolåren valde hon att lämna Finland och pröva lyckan i grannlandet.

– Jag hade misslyckats med nästan allt i livet och kände mig annorlunda och jag tänkte att jag kanske behövde lite avstånd till Finland och bestämde mig för att flytta till Sverige och börja om på nytt. Här var tanken att jag verkligen skulle skärpa mig och fixa att göra hemsysslor och plugga som alla andra.

"Hjälp mig bli normal"
Även om livet skulle komma att förändras, såg förändringen inte ut så som Paula Tilli själv hade föreställt sig. Efter sitt avhopp från studierna vid lärarhögskolan tog hon kontakt med en psykolog.

– Jag sa till henne att jag vill att du hjälper mig att bli normal och bad om några tips om vad jag skulle tänka på.

Men psykologen gav inga tips utan började i stället fråga henne om vilka svårigheter hon hade upplevt i livet som vuxen och hur situationen hade varit under hennes barndom.

– Jag blev irriterad, för jag tyckte att hon inte verkade förstå att jag inte ville fokusera på mina svårigheter och berätta om mitt förflutna. Mitt mål var att bli normal och inte att titta bakåt. Men hon stod på sig och förklarade att det fanns en orsak till att hon ställde de här frågorna. Så jag svarade motvilligt och sedan rekommenderade hon att jag skulle söka mig till en neuropsykiatrisk utredning.

När utredningen var färdig stod det klart att Paula hade diagnostiserats med Aspergers syndrom.

– Det blev tvärtemot vad jag hade tänkt.

Plötsligt uppstod ett nytt tankesätt att arbeta med hos psykologen. Hon skulle få vara den hon var och leva ett liv utifrån hennes egna behov och förutsättningar.

– Det har betytt väldigt mycket för mig. Innan diagnosen tyckte alla att jag skulle förändras och skaffa vanliga intressen, för jag har aldrig varit intresserad av samma saker som andra, nu gör jag bara saker som jag tycker är intressanta.

Började säga nej
Från omgivningen uppstod inledningsvis ett motstånd. Paula, som tidigare hade suttit igenom mängder av filmer i biomörkret för att passa in i umgänget eller som tidigare spelat bowling trots att hon hatade det, började säga nej.

– Plötsligt så slutade jag göra allt sånt där. Då fick jag höra från vissa av mina vänner att jag på grund av min Aspergerdiagnos hade fått för mig att vara på ett visst sätt, som andra med Asperger. Det tog ett tag för dem att förstå att jag hade kämpat jättemycket för att göra de där aktiviteterna.

En annan del av förändringen var också att byta åskådning när det gällde hennes barndom. Hennes psykolog utmanade några av de äldsta föreställningarna hon hade haft om sig själv.

– Vi fick jobba jättemycket innan jag förstod att jag förtjänar respekt och att jag är lika mycket värd som alla andra. I början blev jag till och med arg på henne, för hur kan hon påstå att jag är lika mycket värd och att jag duger som jag är? Jag hade fått lära mig något helt annat under uppväxten.

Förutom ett förhållningssätt till livet som successivt förändrats har hon också blivit både författare och föreläsare. Hon bloggar dessutom på veckobasis om sin Asperger.

– Jag vill att fördomarna ska försvinna och jag vet att jag kan förändra lite grann och göra en skillnad genom mina föreläsningar. Samtidigt vet jag att  jag kanske inte kan förändra så mycket som jag vill, eftersom de flesta som kommer till föreläsningarna redan accepterar att människor har den här diagnosen. Det är till dem som inte kommer på mina föreläsningar jag helst skulle vilja nå ut.

– Hur skulle man kunna nå ut till dem på ett annat sätt?
–Jag tycker att man redan i skolan borde ha något slags ämne – funktionsnedsättningskunskap, där man lär sig att alla är olika och att man inte ska håna andra för att de är annorlunda.