Sämre rättstrygghet för barn med NPF

– Man måste förstå att barn med NPF som blir utsatta för brott utgör en väldigt stor grupp. De är klart överrepresenterade, säger Katrin Lainpelto, forskare vid Stockholms Barnrättscentrum.

Sedan 2012 bedriver hon forskning om hur rättsväsendet hanterar barn med NPF. Syftet är att kartlägga hur det ser ut i Sverige i dag och bidra till ökad kunskap på området. Hon har följt hela rättsprocessen, från anmälan till dom, för att se hur barn med NPF behandlas.
Resultatet är anmärkningsvärt och i korthet följande:

• När det gäller misshandelsbrott mot barn och sexualbrott mot barn är barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar oftare utsatta än andra barn. De är överrepresenterade i statistiken. Katrin Lainpelto har endast räknat in fall där det står i handlingarna att barnet har en fastställd diagnos. Hon tror att mörkertalet därför är stort.

– Barnen brukar kallas för ’safe targets’. Från förövarnas perspektiv är det lägre risk att bli upptäckta om de förgriper sig på barn med funktionsnedsättning, säger Katrin Lainpelto.

• Förhören anpassas mycket sällan efter individen. Barn med adhd, till exempel, som har svårt att sitta still och inte orkar med långa förhör, förhörs på samma sätt som andra barn. Likaså barn med autism, som ofta har kommunikativa svårigheter att berätta vad som har hänt.  

• Även om gärningsmannen erkänner brott, händer det att förundersökningen läggs ner. Ibland beror det på rättsväsendets okunskap och fördomar, ibland sker det för att skydda barnen, för att föräldrar och rättsväsendet anser att det är värre att påbörja en rättsprocess än att inte göra det.

• När ärendena leder vidare till åtal, blir det mer sällan en fällande dom när det gäller brott mot barn med NPF än brott mot andra barn.

Påverkade av fördomar
För att undersöka förekomsten av fördomar, genomförde Katrin Lainpelto 2013 en experimentell studie. Hon lät 107 juriststudenter och 20 domare läsa samma förhör om en 11-årig flicka som sagt att hon blivit utsatt för sexuella övergrepp av sin pappa. De fick läsa exakt samma förhörsprotokoll, men hälften av deltagarna fick veta att flickan hade adhd/högfungerande autism.

Resultatet visade att den grupp som fått information om funktionsnedsättningen bedömde flickans berättelse som mindre trovärdig.

– Alla i den gruppen sa att flickan hade uppgett ett färre antal detaljer än vad hon faktiskt gjorde, säger Katrin Lainpelto. De skattade detaljnivån lägre, baserat på icke-juridiska faktorer, såsom fördomar. Det visar tydligt att man påverkas av att man tror att en person med NPF är sämre på att berätta. Det finns ingen annan förklaring.

”Samma sak när det gäller vuxna”
Enligt Autism- och Aspergerförbundet bemöts vuxna personer med autismspektrumtillstånd ofta på ett liknande sätt av rättsväsendet, det vill säga med fördomar och bristande kunskap.

– Det som Katrin Lainpelto kommer fram till i sin forskning går att applicera även på vuxna. Det är vår erfarenhet. Många fall där en person med autism blivit utsatt för brott läggs ner redan under förundersökningen för att berättelsen inte bedöms som trovärdig, säger förbundsjurist Hanna Jarvad.

Specialistkompetens behövs
Specialistkompetens om barn med funktionsnedsättning är nödvändigt för att ge barn med NPF rättssäkerhet, menar Katrin Lainpelto.
Barn med NPF har ofta kognitiva svårigheter, vilket gör att det kan ha svårt att berätta vad som hänt. Barn med autism har ofta också svårt att visa känslor och att titta andra människor i ögonen.

– Vi kan inte utgå från de kriterier som i dag finns för att bedöma en utsaga. Det faktum att kriterierna inte uppfylls behöver inte betyda att historien är mindre sann. Bemötandet måste anpassas efter barnets förutsättningar, säger Katrin Lainpelto.

I samtliga domar som hon har undersökt som rör brott mot barn med funktionsnedsättning har förordnad offentlig sakkunnig inte använts i ett enda fall, något hon menar skulle behövas.

Kaliber frågade åklagare
Förra året genomförde programmet Kaliber i Sveriges Radio P1 en undersökning, där man vände sig till samtliga 32 allmänna åklagarkammare i landet och frågade om möjlighet till rättslig prövning för barn med NPF. Åklagarna gav bland annat följande svar till Kaliber:

”Många av de här barnen kan inte berätta på ett sätt så att det håller i domstol. Tyvärr …”

”Det är svårare att hålla förhör med sådana barn. Berättelsen är ju den bevisning man har. Det kan vara svårare att få fram den om barnet har funktionsnedsättningar. Det är bland det svåraste som finns.”

På frågan om sakkunniga anlitas för att lättare förstå ett barn med neuropsykiatrisk eller intellektuell funktionsnedsättning, svarade endast 5 av 32 åklagare att de nästan alltid gör det. Hälften svarade att de oftast inte gör det. Ett av svaren löd: ”Nej, oftast inte. Bara vid en handfull tillfällen under alla mina år som åklagare. Inte i den utsträckning som behövs. På grund av resursbrist.”

”Fallet med Oscar är typiskt”
Special Nests artikel om 9-årige Oscar som i det tysta led i skolan och vid upprepade tillfällen blev fasthållen av personalen och släpad över bänkar, har blivit mycket läst. Trots flera vittnen och polisanmälan av Oscars mamma, som till slut förstod vad som pågick, lämnade Skolinspektionen ärendet utan åtgärd.

Enligt Katrin Lainpelto är fallet med Oscar typiskt för hur barn med NPF bemöts, och tyvärr inte ovanligt.

– Jag har en närstående som har upplevt samma sak som Oscar. Det är ingången till att jag valde den här forskningsbanan, säger hon.

Katrin Lainpelto efterlyser mer kunskap om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar inom rättsväsendet. Hon gläds åt att Polishögskolan lagt in ett moment i sin utbildning, och att Domstolsverket erbjuder en utbildning.

– Men det är långt ifrån tillräckligt med tanke på hur många barn det här gäller, säger hon.