"Han är ett barn, man får inte göra så här"

– Jag kan tycka att jag är en idiot som inte har fattat och låtit det gå så långt. Oscars självkänsla är helt förstörd. Han känner att det är han som gjort fel. Och det är klart han gjort fel, och vi föräldrar har gjort fel vi också.

Men framförallt är det skolans hantering av en nioårig pojke med funktionsnedsättning som Oscars mamma inte kan begripa.

– Oscar är jättebesvärlig, jag vet det. Men han kan funka bra om han får rätt bemötande. Och han är ett barn, man får inte göra såhär.

Funkade bra från början
Oscar har Aspergers syndrom och adhd. Efter att ha fått sin första diagnos när han var 5 år, och börjat skolan på ett ställe där det inte fungerade för honom blev elevstödsenheten i kommunen inblandad. Familjen rekommenderades en skolform för barn i behov av särskilt stöd, på en enhet som tillhör en stor skola. Oscar började där i årskurs 1 i en liten undervisningsgrupp.

– Till en början gjorde han stora framsteg, vi hade tajt kontakt med skolpsykologen och läraren, säger mamman.

Men när läraren gick i pension och Oscar samtidigt fick testa adhd-läkemedel som han inte alls mådde bra av gick skolgången utför för Oscar. Han fick oftare utbrott på skolan, rev sönder sina arbetsuppgifter och led av mycket ångest. Han trivdes inte heller med sin nya lärare som inte hade någon autismspecifik kompetens.

Skolan ringde flera gånger
På hösten i trean förstod Oscars föräldrar att något behövde göras för att Oscar skulle må bättre. På BUP fick han en behandlare, Anders, som hjälpte honom att hantera sin ilska. Mellanvården kopplades in för att observera Oscar både hemma och i skolan. I hemmet hade Oscar aldrig några utbrott, men i skolan var de ofta förekommande.

Skolan ringde till Oscars mamma ett par gånger i veckan under hösten, och bad henne komma och hämta honom, för att han var i sådan affekt att de inte kunde hantera det.

– Det var alltid skolpsykologen som ringde mig. När jag kom till skolan hade hon förberett Oscar på att jag var på väg.

När mamman kom var Oscar ofta högröd i ansiktet och svettig. Skoldagen fick avbrytas och mamman tog med Oscar hem eller till jobbet.

"Det gör så ont när de sitter på mig"
Första indikationen på att något inte stod rätt till kom en dag när Oscar och behandlaren Anders från BUP träffades för ett av sina möten. De brukade de spela pingis som en träning för att Oscar skulle träna på att hantera sina känslor när han missade bollar, och så pratade de samtidigt. Vid ett tillfälle i mitten november 2013 står de och spelar pingis och Oscar säger plötsligt:

– Det gör så ont när de sitter på mig och drar armarna uppåt.

– Vad sa du, frågar Anders.

– Det gör ont då, när de har knäna i ryggen, säger Oscar.

Anders börjar nysta i vad han menar och Oscar säger att skolpersonalen sitter på honom varje gång det uppstår en konflikt.

"Han skriker och gråter"
I slutet av november ringer skolan återigen till Oscars mamma för att hon ska komma och hämta honom eftersom han hamnat i affekt som han har svårt att ta sig ur. Den här gången är det läraren som ringer.

– Hon visste nog inte att hon skulle förbereda Oscar på att jag kom, säger mamman.

När mamman kommer fram till skolan går hon direkt till det rum där Oscar får sin undervisning. När hon öppnar dörren ser hon hur tre män i skolans personal sitter på Oscar som ligger på mage mot golvet.

– Rummet är i en enda röra, det är legobitar, kaplastavar och soffan är vält, säger mamman. När personalen ser mig flyger de upp från Oscars rygg. Oscar har fortfarande jackan på sig från morgonen så jag förstår att det här har hållit på sedan han kom. Jag går rakt fram till Oscar och säger att jag är här. Men det går inte att ta i honom. Han är så spänd och aggressiv och ledsen. Han skriker och gråter.

Känslorna som kommer upp i henne då är blandade. Hon blir chockad över synen att tre vuxna män håller fast hennes son.

– Samtidigt känner jag ”hur besvärlig är min unge”. Jag kände mig extremt otillräcklig på alla sätt. Det tog en halvtimme för mig att lugna honom innan vi kunde gå och då körde vi direkt till BUP akuten.

Ont i ryggen och i armarna
På BUP rådde de mamman att hålla Oscar hemma en tid framöver, och att polisanmäla personalen på skolan. Oscar hade blåmärken efter personalens händer ovanför knäna, och han har ont i ryggen och i armarna.

– När detta kom fram har jag fått höra från andra föräldrar att deras barn sett hur Oscar släpats av personal över bänkar, ner för trappor och från idrottssalen till hans rum. De har hört honom skrika och irriterat sig på att han är högljudd. Och det pågick i två månader, så att vi inte fått reda på detta tidigare, jag förstår inte det, säger mamman.

I polisförhör uppger Oscar att en assistent hållit polisgrepp på honom vid flera tillfällen. Han berättar också att han hade ångest varje gång han skulle till skolan och att han inte kan kontrollera sin ilska när det inte blir som han tänkt. Att han rörde till i sitt rum. Han kan i detalj beskriva hur nedläggningen har gått till.

”En sitter på benen och en sitter på ryggen. Oftast sitter Person A på ryggen. Och så byter de av när en behöver vila” säger han i polisförhör.

"Upplärd av de andra att hålla fast"
Anmälan ledde inte till åtal.

– Det är nedlagt. Skolpersonalen hävdar nödvärn. Men att hålla fast honom så här så många gånger är inte nödvärn, de har gjort det till en metod, säger mamman och fortsätter:

– Den ena assistenten säger att han blev upplärd av de andra att hålla fast. Från början är det väl tänkt att man ska lugna ner genom att krama. Men när det inte går börjar man sätta sig på barnen istället och hålla fast.

– Vad är det för känslor som dominerar hos dig?
– Man blir helt tom. Man blir helt tom. Den där bilden när jag kommer in i rummet… det är så smärtsamt.

PTSD-diagnos
Efter jul fick Oscar plats på en ny skola i en annan kommun. På så sätt kunde han börja om, även om han fortfarande är påverkad av vad som hänt på förra skolan.

– Han kan inte ta en manlig assistent efter detta, det skapar ångest hos honom, säger mamman.

Oscar har också fått en Posttraumatisk stressdiagnos, PTSD, efter höstens händelser. Han får flashbacks och mardrömmar och på dagarna får han ofta små ryckningar i kroppen.

– Han ryser till och låter för att komma bort från tankar, för att liksom skaka av sig dem, fly.

På den nya skolan har Oscar ibland fått utbrott, men man har aldrig behövt hålla honom. Man uppger att man kunnat härleda var utbrotten kommer ifrån och jobba förebyggande.

Nu är det små steg som krävs för att få tillbaka Oscar på banan och försöka få till en fungerande skolgång, menar mamman.

– Det handlar om att skapa lugn och ro och stabilitet. Sedan kan man börja bearbeta. Det gäller hela vår familj.

Not: Efter det som hände Oscar anmälde föräldrarna skolan till Skolinspektionen. De återkom efter ett år och hävdade att personalen inte gjort något fel. Ingen åtgärd vidtas.

– Alltså är det okej att behandla barn såhär. Och ingen lyssnar på hans eller de andra barnens berättelse. Det är förskräckligt och väldigt allvarligt, säger mamman.