”Viktigt med personliga berättelser”

Det är hösten 2015 när Anna Carlsson går in på biblioteket i Huddinge. Bara några månader tidigare har hennes fyraåriga dotter diagnostiserats med adhd och Anna söker efter så kallad igenkänningslitteratur – personliga berättelser som läsaren kan finna stöd och känna igen sig i. Hon frågar efter böcker som handlar om yngre flickor med adhd. Bibliotekarien letar i datorn, men sökresultatet innehåller främst böcker om adhd med fokus på vuxna eller pojkar. Efter en stund säger bibliotekarien: Du får helt enkelt skriva en egen bok och ge ut den. De flesta hade kanske avfärdat detta som en skämtsam avrundning på samtalet. Men faktum är att Anna direkt gick hem och började skriva på en barnbok. Ett par månader senare, våren 2016, publicerades Wally har adhd på Annas egna förlag Adhd-hjärtat. I boken, som riktar sig till barn mellan tre och sex år, får läsaren träffa fyraåriga Wally som berättar om hur adhd känns.

– Igenkännande litteratur är viktig. Ibland behöver barn helt enkelt få fakta om sig själva. Då kan man förlika sig med hur man är och inse att det är fler som är på samma sätt, säger Anna Carlsson som till vardags jobbar på ett familjedaghem.

”Alltid vetat att jag har någonting”
Att Anna skulle börja skriva och ge ut böcker var tidigare ingen självklarhet. Insikten om detta växte fram när hon insåg att det behövde spridas mer kunskap och litteratur om neuropsykiatriska diagnoser. Anna genomgick själv en utredning och diagnostiserades med adhd för drygt ett år sedan, ungefär i samma veva som hon gav ut den första boken. Idag är hon fyllda 35, men har egentligen alltid känt sig annorlunda. Under skolåren hade hon svårt att sitta still och koncentrera sig på lektionerna. Vissa lärare uppmärksammade detta och lät henne bland annat göra muntliga prov, vilket ledde till att hon fick bra betyg i just de ämnena. I andra ämnen, där lärare inte kompenserade för hennes svårigheter, hade hon det tuffare.

– Jag var ofta klassens clown och ställde till med roliga saker. Anledningen var att jag ville få utlopp för min energi, inte egentligen för att jag var glad. Det var jag ju inte. Jag passade liksom inte in. Jag var för mycket för de mer tystlåtna tjejerna och för lite för de mer stökiga killarna. När jag kom hem var jag ofta trött och nedstämd.

För drygt två år sedan, i samband med att hennes idag sexåriga dotter hade diagnostiserats med adhd, började Anna på allvar fundera på att gå en utredning. Det visade sig nämligen att Anna själv hade svårt att följa det specifika och inrutade schema som hennes dotter behövde i vardagen. Barnpsykologen rekommenderade så småningom Anna att genomgå utredningen.

– Jag har egentligen alltid vetat att jag har någonting. Dock har jag aldrig haft något större behov av att få en diagnos. Jag har tidigare hittat egna sätt för att organisera vardagen och tillvaron. När jag fick ett barn med särskilda behov föll allting ihop för mig. Jag insåg då att jag personligen behöver mer stöd i vardagen, säger hon.

Lugnare middag med lågaffektivt bemötande
Anna har fått många positiva reaktioner på boken Wally har adhd, som finns att låna på bibliotek eller beställa via nätet. Bland annat mottog hon ett mejl från en mamma som berättade att hennes sjuåring hade sagt ”jag är som den här Wally” efter att ha läst boken. Hon har även fått mejl från lärare som använder boken som diskussionsunderlag i klassen. Men Anna har även gett ut fler böcker. Däribland Hjälp – en röst från det förflutna som innehåller en samling texter om hennes egna erfarenheter av och tankar om adhd. Men hon har även skrivit Kom vi gör om det ihop med Linda Jensen, Linda Warvelin och Annelie Strömberg. Denna nya bok, vars målgrupp är barn mellan fem och nio år, bygger på lågaffektivt bemötande och ska hjälpa familjer att hantera konflikter.

– Tanken med boken är att ta upp jobbiga situationer som kan uppstå i vardagen i samband med till exempel nattningen, duschningen eller maten. Vi vill också ta upp syskonperspektivet. När det gäller neuropsykiatriska diagnoser påverkas hela familjen och det innebär ofta att det finns syskon som glöms bort, säger hon.

Anna berättar om ett exempel från hennes egen familj som kan relateras till innehållet i boken. Middagen. Anna och hennes man – som utöver dottern även har en sjuårig son – brottades länge med en föreställning om hur en lyckad familjemiddag borde vara. Sinnebilden är att familjen ska sitta lugnt vid bordet, äta maten och diskutera innehållet i dagen som har varit. Problemet var att denna föreställning inte överensstämde med deras verklighet, som snarare var präglad av stök och konflikter. Precis som många andra barn med npf hade Annas dotter svårigheter med maten – till exempel var hon känslig för vissa smaker och konsistenser.

– Det kunde ofta bli konflikter för att någonting var fel. Kanske hade vi hällt såsen på fel sätt, eller lagt ketchupen på fel sida av tallriken. Det skapade en stress. Jag hann inte lyssna på eller ge uppmärksamhet till min son, och än mindre äta min egen mat.

Hon läste på om lågaffektivt bemötande och har försökt använda nya strategier för att hantera situationen. Det kan rent konkret innebära att familjen delar upp sig och att föräldrarna äter med ett barn vardera – och sedan alternerar detta. En annan viktig pusselbit är att behålla lugnet, även om barnet inte gör det. Annars skapas en ond cirkel som förvärrar situationen.

– Om man förstår barnets perspektiv och förmågor, och om man är lugn och trygg i sin planering kring hur dessa ska bemötas, så blir barnet också lugnt, säger Anna.

Vill minska kunskapsbristen
I framtiden planerar Anna att fortsätta skrivandet och utgivandet av böcker. Närmast väntar ytterligare en Kom vi gör om det-bok med fokus på tydliggörande pedagogik och lågaffektivt bemötande – men då med inriktning på skolan. Hon säger att det är viktigt att sprida information om npf, inte bara vetenskapliga perspektiv utan också personliga historier.

– Det finns en kunskapsbrist om npf. Jag vill bidra till att den minskar.