”En utredning av elevers behov av särskilt stöd bör fokusera på kunskapskraven”

Den 1 juli 2014 trädde en ändring i kraft i skollagen. Förändringen tydliggjorde att det är en skillnad mellan extra anpassningar och särskilt stöd. Extra anpassningar är, till skillnad från särskilt stöd, normalt möjliga för lärare att göra inom ramen för ordinarie undervisning. Särskilt stöd är insatser av mer ingripande karaktär. Här är stödet ofta mer omfattande och varaktigt. Det är endast det särskilda stödet som ska dokumenteras i åtgärdsprogram. Men innan ett åtgärdsprogram kan upprättas behöver skolan ha gjort en utredning av elevens behov av särskilt stöd. Utredningen består av två delar; en kartläggning och därefter en pedagogisk bedömning. Special Nest pratar med specialpedagogen Gudrun Löwendahl Björkman som föreläser i ämnet och som har skrivit flera stödmaterial, något som Special Nest tidigare har skrivit om. Syftet med att göra utredningen av en elevs behov av särskilt stöd är att vi ska få en ökad förståelse för elevens hela skolsituation, berättar hon.

– Det finns fallgropar här som vi behöver se upp för. Vi behöver träna på att vara sakliga i den första delen, kartläggningsdelen, så vi inte gör tolkningar och värderingar.
En annan fallgrop är om vi startar med att kartlägga elevens svårigheter. Då finns en risk att vi fokuserar på fel och brister som vi upplever ligger hos eleven.  Därefter blir det svårt att kunna höja blicken och kartlägga faktorer på skol- och gruppnivå.

Elevens och föräldrarnas perspektiv
Några andra fallgropar är att vi redan i kartläggningsdelen börjar att göra analyser, vilket först hör hemma i den andra delen – i den pedagogiska bedömningen förklarar Gudrun Löwendahl Björkman.

–  Vi kanske till och med redan här kommer med lösningar, vilka först bör presenteras som åtgärder i åtgärdsprogrammet. Ett exempel är att det kan stå i utredningen att eleven är i behov av en särskild undervisningsgrupp. Detta är inte elevens behov men kan eventuellt vara en lösning, en åtgärd som senare lyfts i åtgärdsprogrammet. Eleven kan däremot till exempel vara i behov av en mycket strukturerad och lugn lärmiljö, ett mindre sammanhang med färre antal elever att förhålla sig till. Eleven kanske också är i behov av personal som har specialkompetens inom npf.

Fallgroparna minskar vår förmåga att verkligen förstå elevens hela skolsituation utifrån olika perspektiv. Gudrun rekommenderar följande steg i kartläggningsdelen.

–  Steg 1 är att ta reda på hur elever och föräldrar uppfattar skolsituationen. Vi behöver ha elevens och föräldrarnas perspektiv med från start. Tar vi in dem i slutet har vi ofta redan låst oss i tankebanor. Då kan vi ha svårt att förändra vårt synsätt utifrån vad elev och förälder säger.

–  Steg 2 ligger på skol- och gruppnivå. Här behöver vi synliggöra vilka omständigheter på skol- och gruppnivå som påverkar elevens förmågor? Vilka situationer fungerar bra och hur kan det komma sig? Hur kan vi använda det som gynnar eleven i ännu fler sammanhang? Vilka situationer är svåra för eleven och hur kan det komma sig?

–  Om en elev sitter tyst och inte visar den generella förmågan att kunna föra samtalet framåt, vad handlar det egentligen om? Ofta har vi i personalen olika bilder av en elev i olika lärmiljöer. Här kan vi hitta många nycklar om vi lyssnar in varandras observationer, berättar Gudrun Löwendahl Björkman.

Hon tillägger att det ibland kan vara så enkelt att en bestämd plats i klassrummet underlättar för eleven. Då slipper eleven fundera över var hen ska sätta sig och om någon kommer att misstycka att hen sätter sig just där. Det sparar elevens energi. Om eleven har en placering bredvid någon som eleven känner sig trygg med, skapar det bättre förutsättningar för eleven att kunna föra samtalet framåt.

Steg 3 är att kartlägga på individnivå. I detta skede menar Gudrun Löwendahl Björkman att vi behöver kartlägga elevens förmågor i relation till kunskapskraven. Vilka förmågor är väl utvecklade och vilka förmågor har hittills varit svårare att utveckla? Om eleven riskerar att inte nå kunskapskraven i flera ämnen, så kan det vara viktigt att kartlägga utifrån de generella förmågorna som finns i många ämnens kunskapskrav. Gudrun berättar att hennes häften ”Vägledning för grundskolan” och ”Vägledning för gymnasieskolan” innehåller konkreta tabeller som kan användas för att göra detta.

Det kan även vara viktigt att lyfta in färdigheter som inte tas upp i läroplanen om det påverkar elevens måluppfyllelse, berättar Gudrun. En elevs hörselnedsättning eller artikulationsförmåga kan till exempel påverka möjligheten att föra samtal framåt.  Det är viktigt att samråd sker med elevhälsan vid utredning om elevs behov av särskilt stöd. Annars kan vi missa olika aspekter i kartläggningsdelen eller i den pedagogiska bedömningen.   

–  Efter kartläggningen kommer vi till del två i utredningen, den pedagogiska bedömningen. Här gör vi en gemensam analys och tolkning av det som kommit fram i kartläggningen.  Vad är eleven i behov av för stöd i skolan? Räcker det med extra anpassningar eller handlar det även om särskilt stöd? Det vi dokumenterar som elevens behov av särskilt stöd kan kopieras och klistras in på åtgärdsprogrammets första punkt ”Elevens behov av särskilt stöd”.

Det råder fortfarande missuppfattningar om vad som ska skrivas var. Extra anpassningar ska inte skrivas in i åtgärdsprogrammen; de ska enligt skollagen dokumenteras inom den individuella utvecklingsplanen i de årskurser där betyg inte sätts, berättar hon.

–       Jag rekommenderar att skolor dokumenterar extra anpassningar i årskurser där betyg sätts. Då blir det möjligt för rektorer att ha överblick över alla elever som är i behov av stödinsatser och över hur väl skolans stöd fungerar. Detta vet jag att alla rektorer vill ha god kännedom om.