”Mitt hemmasittande berodde inte på bristande motivation”

– Om skolan bygger på fysisk närvaro, vilket den gör idag, behöver den utformas så att alla elever kan vistas där. Det går inte att lära sig något om man har fullt sjå med att orka existera.

Clara är idag vuxen, men var själv en hemmasittande elev under sin högstadietid. Hon hade svårt att orka med skoldagarna, vilket visade sig redan från tidig ålder, men blev tydligare och tydligare när åren gick. Under de tidiga skolåren blev konsekvensen kraftig migrän, vilket är en fysisk åkomma och därför inte var olovlig frånvaro. När Clara började i högstadiet blev hon borta allt mer från skolan. Det var främst den första lektionen varje dag hon missade eftersom hon hade svårt att komma upp på morgonen, och allt oftare gick hon hem på eftermiddagarna de dagar hon kom till skolan alls.

– I och med att jag klarade mina kunskapsmål och presterade ganska bra på prov och inlämningsuppgifter tog det låg tid innan någon reagerade. Det kan jag i efterhand tycka är fascinerande för det fann ett tydligt mönster. Men jag klarade mig länge på diverse bortförklaringar.

Utmattad av nian
På våren när Clara gick i åttan hade hon mer än 50 procent skolfrånvaro, och under en månad var hon inte i skolan över huvud taget. Då kontaktade skolan hennes föräldrar. Det ledde till ett samtal hemma med föräldrarna, och ett samtal med skolsköterskan.

– Det gav inte särskilt mycket eftersom jag varken var mobbad, bråkade eller höll på med droger – sådant de förväntade sig vara förklaringen. Jag blev istället tillsagd att skärpa mig. De sa också att alla är trötta och att man får lov att bita ihop. Det fanns inte på kartan att jag skulle ha några svårigheter.

Det blev sommarlov och Clara bestämde sig för att hålla ihop och försöka vara i skolan och göra det som förväntades av henne.

– Jag hade en del frånvaro, men jag var tillräckligt mycket i skolan för att de skulle se mellan fingrarna.

Hon gick ut nian med bra betyg och kom in på en gymnasieskola.

– Men då var jag så vansinnigt utmattad efter året i nian, så efter 1,5 år med mycket frånvaro hoppade jag av gymnasiet.

Inga strategier
Under högstadieperioden utvecklade Clara ätstörningar och att hetsäta och sedan kräkas blev hennes sätt att ladda ur för att kunna vila upp sig.

– Jag hade inga ord för att förklara det här med intrycksöverbelastning och att inte kunna bearbeta intryck. Jag behövde hitta ett sätt att lätta på trycket som inte bara handlade om ångest utan också om oprocessade intryck.

Från skolans håll pratade de om att Clara måste hitta motivation för att ta sig till skolan varje dag.

– Det blev förvirrande för mig. Motivationen var min värsta fiende. Jag hade alldeles för mycket motivation men saknade strategier. Skolan var för otillgänglig, jag hade inga hjälpmedel, inga anpassningar. Jag hade bara motivation och det brände mig in i märgen.

Clara pressade sig själv hårt för att vara i skolan. Strategin att göra det mindre mysigt för en elev hemma för att hen då ska ta sig till skolan är enligt Clara helt bakvänd.

– Jag hade svårt att återhämta mig. Om någon hade gjort det jävligare för mig hemma hade jag fått ännu mindre återhämtning. Jag lärde mig att när det är jobbigt så gasar man på ännu mer. Jag ville verkligen vara högpresterande. Jag vill inte vara en stökig elev som skolkar. Men jag blev missförstådd när jag sa att jag inte orkar.

Autismspecifik kompetens ett måste
Clara var 31 år när hon fick sin adhd-diagnos. Med diagnosen kom en ny förståelse för henne själv. Men hon menar att lösningen till hemmasittande inte bara ligger i diagnostisering.

– Diagnosen i sig gör inte mirakel. Det beror helt på vilken kunskap det leder till. Får man en diagnos och därmed kunskap hur man fungerar och att skolan förändras utifrån ens behov så är det säkert annorlunda. Men diagnos utan kunskap hjälper inte mycket.

Hon menar att man måste ta reda på vad hemmasittandet beror på.

– Om det är så att eleven som blir hemmasittare har autism så måste det in autismspecifik kompetens i skolan.  Utan den kompetensen kommer man bara gå på symtomen och inte förstå vad det är som egentligen händer. Då tror jag inte strategierna håller i längden. Med fokus på symtomen får man en guldstjärna när man tvingar sig själv att stå ut med att vara i klassrummet hela dagen, trots att man kanske egentligen skulle behöva en guldstjärna när man respekterar att man behöver lugn och ro. Många gånger kan frånvaroproblemen bottna i andra saker än man först tror, exempelvis sensorisk hyperkänslighet. En person med sensorisk överkänslighet vänjer sig inte vid höga ljud – man vänjer sig vid att vara konstant överbelastad.

Arbetsterapeuter i skolan
Clara efterlyser arbetsterapeuter i skolorna och att skolpersonal förstod att alla elever som blir hemma inte behöver hjälp med motivation.

– Vissa elever behöver säkert stärka sin motivation, men det är inget man ska ta för givet. Specialpedagoger arbetar hur man lär sig och de har en viktig roll, men jag skulle vilja att man kompletterade med arbetsterapeuter som ser över skolmiljön och arbetar hur man klarar av att vistas i skolan. Mer kognitivt stöd, arbetsterapeutisk kompetens och anpassningar tror jag är det som behövs.

Att snabbt koppla in Socialtjänsten som beskrevs i artikeln ”Hemmasittande – ett slags beroende” som publicerades på Special Nest den 16 september, tror Clara inte är någon lyckad lösning.

– Socialtjänsten har ingen möjlighet att påverka skolan och de har ingen autism- eller adhdspecifik kompetens, om det nu är så att eleven i fråga har en NPF-diagnos. Det blir snarare merarbete för föräldrarna om man anmäler som första steg.

De instanser som bör samarbeta kring hemmasittande elever är skola, hem och vård, enligt Clara.

– Skolan bör ta hjälp av Habilitering, BUP eller vilka instanser som nu berör barnet i fråga.

Krävs genomgripande förändring
Ett annat problem som Clara framhåller är att skolor sällan förstår att förändringarna som måste till för att få tillbaka en elev bör vara genomgripande.

– När man får stöd är det ofta tillfälligt. Men det är ju som att säga att en person med hörselnedsättning magiskt nog ska lära sig höra efter ett tag, eller att en person med synnedsättning har som mål att glasögonen ska bort.

Hon menar att fokus bland professionella ofta är att bota eller dämpa en perceptionsskillnad istället för att lära sig hantera den.

Clara beskriver att ta bort en elev från klassrummet hela tiden som konstgjord andning.

– Då är man inte inkluderad. Man kan istället exempelvis ha skärmar i klassrummet, ljuddämpande material eller olika typer av belysning. Behöver man hela tiden gå ifrån sitt sammanhang är skolan otillgänglig. En skola med många hemmasittare har stora förändringar att göra.