Socialtjänstlagen – en lag full av gråzoner

Varje kommun ansvarar för att kommunens invånare mår bra och får den hjälp och stöd de behöver från socialtjänsten. Socialtjänsten i sin tur lyder en lag vid namn socialtjänstlagen (SoL). Kommunens uppgifter inom socialtjänsten fullgörs av den nämnd som kommunfullmäktige bestämt, ofta socialnämnden.

I SoL definieras i stora drag vem socialtjänsten kan hjälpa, och vilka insatser de kan erbjuda. Generellt sett är socialtjänstens uppdrag att erbjuda hjälp till alla med tillräckliga behov.

Men lagen är en så kallad ramlag, vilket innebär att varje kommun, med lagstiftningen som grund, kan utforma sin verksamhet på det sätt som de anser lämpligt. Det innebär att saker kan se olika ut på olika ställen i landet, vilket kan innebära både fördelar och nackdelar, enligt Pia Ehnhage som arbetar som strateg i Stockholms stad. 

– Det är bra att kommunerna har möjlighet att lägga upp socialtjänstens verksamhet på olika sätt, eftersom de då kan ta hänsyn till de socioekonomiska behoven och förutsättningarna som gäller för invånarna i just den kommunen. Men ett problem är samtidigt att ramlagar inte säger vad en person har eller inte har rätt till, vilket försvårar socialtjänstens arbete, säger hon.

För de med NPF
SoL är alltså jämfört med lagen om stöd och service (LSS) inte en lika utpräglad rättighetslag. Bistånd enligt SoL avser inte i första hand rätten till specifika insatser utan snarare rätten att få sina behov tillgodosedda, men där de insatser som ges kan variera. Medan LSS endast gäller för vissa personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar – främst personer med autismspektrumtillstånd, gäller SoL för alla personer, det vill säga oavsett vilken neuropsykiatrisk funktionsnedsättning du har.

– LSS kom till eftersom man ansåg att SoL inte var tillräcklig för vissa personer. LSS ersätter inte SoL, utan fungerar som ett komplement. Att man har rätt till LSS-insatser utesluter alltså inte rätten till stöd via annan lagstiftning. Eftersom målet med LSS är att den ska bidra till goda levnadsvillkor, jämfört med skälig levnadsnivå som är målet med SoL, brukar LSS anses vara mer fördelaktig än SoL, säger Pia Ehnhage.

Samtidigt behöver många personer som tillhör personkretsen i LSS ett annat stöd än vad insatserna i LSS kan erbjuda.

– Det är särskilt vanligt bland personer med autismspektrumdiagnoser, som ofta måste få stöd genom SoL även om de tillhör personkretsen för LSS. Till exempel är boendestöd en vanlig och viktig insats i SoL, men den hjälpen finns inte att få genom LSS. På det sättet kan LSS, med rätta, ibland uppfattas som omodern, säger hon.

Även Katarina Lindblad, som tidigare arbetat som både socionom och socialsekreterare men som sedan tio år tillbaka arbetar som jurist, håller med Pia Ehnhage om att boendestödet är viktigt för den neuropsykiatriska gruppen.

– Boendestödet, det vill säga att man får praktisk vägledning i vardagen, till exempel hjälp med att planera matinköp och betala räkningar, är en vanlig insats för personer med ADHD och Asperger. En annan vanlig insats är hemtjänst, där man får hjälp med exempelvis matlagning, tvätt och städ, säger Katarina Lindblad.

Men det är viktigt att komma ihåg att både SoL och LSS är lagar som bygger på frivillighet, och att SoL, till skillnad från LSS, inte har ett begränsat antal hjälpinsatser att erbjuda. För bägge lagarna gäller dock att du själv måste ansöka om det stöd du anser att du behöver, men när det gäller SoL kan du alltså ansöka om vilken hjälp som helst.

Vem kan få hjälp, och hur?
– Socialtjänsten ska kliva in när en person har behov av hjälp som inte kan tillgodoses av personen själv eller på andra sätt. Alla människor ska uppnå en skälig levnadsnivå – gör man inte det så ska man erbjudas hjälp, säger Pia Ehnhage.

Om du är i behov av hjälp börjar du med att kontakta socialtjänsten i din kommun. Inom ett par dagar är det rimligt att du får komma i kontakt med en handläggare, men väntetiden kan variera mellan olika kommuner. Handläggaren hjälper dig att formulera en ansökan, och sedan görs en utredning där handläggaren samlar in den information som krävs för att fatta ett korrekt beslut.

– Ofta behövs ett medicinskt underlag som styrker funktionsnedsättningen och beskriver vilka konsekvenser diagnosen får i vardagen. Vi går systematiskt igenom hur personens behov inom olika livsområden ser ut, och utreder om behovet kan tillgodoses på något annat sätt. Sedan görs en samlad individuell bedömning där vi utgår från lagstiftningen. Det är oftast handläggaren som tar beslutet, men det kan se olika ut, säger Pia Ehnhage.

Hur lång tid utredningen tar kan variera, beroende på vilken typ av hjälp du har ansökt om. Är du i behov av exempelvis hemtjänst så kan du få hjälp inom ett par veckor, men har du fått ett beslut om bostad med särskild service kan det ta betydligt längre tid.

– Ibland är det inte utredningen och beslutet som tar tid utan själva verkställandet. I Stockholm påverkas man av boendesituationen och bristen på bostäder. Oavsett hur fort utredningen går så tar det ett tag att hitta lämpliga boenden, säger Pia Ehnhage.

Kan vara svårt att få hjälp
För personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, som ofta behöver hjälp från fler än ett håll, kan SoL vara en problematisk lag som gör att de lätt faller mellan stolarna.

– Åtminstone i Stockholm, men säkert även i andra kommuner, kan socialtjänsten ha svårt att samordna sina insatser till personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Ibland kan det finnas hinder som är av organisatorisk och administrativ karaktär. Det kan också handla om samordningsproblem mellan kommunen och landstinget, säger Pia Ehnhage.

Personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar i Stockholms stad får oftast komma till socialpsykiatrin, men om man har en autismspektrumdiagnos hänvisas man ofta till enheten som ansvarar för funktionsnedsättningar.

– Vi måste bli bättre på att samarbeta över gränserna och bättre på att samordna insatser så att människor inte hamnar i kläm, säger Pia Ehnhage.

Att lagen har stort utrymme för tolkning kan även det vara problematiskt.

– Det står i lagen att socialtjänsten ska tillförsäkra personer en ”skälig levnadsnivå”. Det kan vara svårtolkat när det gäller människormed funktionsnedsättning. Vad är tillräckligt för att en person ska kunna leva som andra och delta i samhällets gemenskap?, säger Pia Ehnhage.

Ett annat problem är det faktum att socialtjänstlagen, till skillnad från LSS, i första hand är tänkt för att tillgodose tillfälliga stödbehov. Lagen syftar alltså till att personer ska få så pass god hjälp att de kommer vidare i livet och tids nog klarar sig utan hjälp, vilket blir komplicerat när många personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar har livslånga problem och diagnoser.

– Antingen SoL eller LSS skulle behöva anpassas just för gruppen med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, men också med tanke på andra personer vars funktionsnedsättningar är varaktiga eller livslånga, säger Pia Ehnhage.