Extra utmanande tonår

Carolina Lindberg visste tidigt att hon ville arbeta med människor. Man kan säga att hon föddes in i det. Båda hennes föräldrar är socionomer och under uppväxten på landsbygden i Närke agerade den rymliga 20-tals-villan HVB-hem. Carolina utbildade sig till förskollärare och har under sina 20 år som verksam pedagog bland annat arbetat på behandlingshem, inom dagligverksamhet för personer med autism och på Aspergercenter i Stockholm.

– Mitt första möte med tjej som hade uttalad autism var på ett sommarkollo där jag jobbade när jag var 20 år. Hennes mamma var väldigt generös med att berätta om hur deras liv såg ut och om hennes ambivalens inför att behöva avlastning för sin dotter. Det berörde mig och fick mig att börja intressera mig för att stötta föräldrar till barn med diagnoser, säger Carolina Lindberg när vi ses en kall januarimorgon på ett café på Södermalm i Stockholm.

Genom åren har Carolina skrivit flera böcker, bland annat ”Vardagsliv med Aspergers syndrom” och ”Föräldraboken om autismspektrumtillstånd”. I april är hon aktuell med två nya: ”Tonår med autism och asperger” och ”Tonår med adhd”. De riktar sig till föräldrar och avhandlar med lättsam ton ämnen som kroppen, kompisar, sexualitet och skola. Hon sammanställer tips baserade på erfarenheter av sina många möten med tonåringar och deras föräldrar och bjuder på berättelser att känna igen sig i. Carolina tror att det finns mycket gott du kan göra för barn genom att nå fram till deras föräldrar.

– Jag blir öm i hjärtat när jag träffar tonåringar – deras kroppar växer, de reflekterar över sin identitet, sexualitet och relationer. Det är mycket som är enormt smärtsamt samtidigt som pressen på prestation ökar. Allt detta blir extra tufft och utmanande om du dessutom har en diagnos där du kanske redan har svårt för till exempel planering eller socialt samspel, säger Carolina.

Enligt Carolina är den stora utmaningen för många föräldrar att hitta rätt kravnivå. Det är vanligt att man som förälder vill stötta sin tonåring men upplever ett tryck från samhället om att man i stället bör pusha sitt barn till att prestera och vara en stark individ.

– För en förälder kan det vara svårt att veta om ett visst beteende beror på tonåren eller diagnosen. Det är omöjligt att svara på. Det enda vi vet är att tonåren med säkerhet växer bort medan diagnosen troligtvis inte gör det.

– Vad är den stora skillnaden mellan att vara förälder till ett barn och en tonåring med NPF?
– En förändring är ju att man inte längre har som sista utväg att kunna ta sitt skrikande barn under armen och gå iväg. Med en tonåring måste du jobba med överenskommelser på ett annat sätt. En annan utmaning är att de flesta tonåringar vill ha ett friare liv med färre regler. Men personer med NPF har inte alltid den riskmedvetenhet som krävs och det kan vara jättesvårt att som förälder släppa iväg sitt barn om man känner att hen inte riktigt är redo.

– Hur ska du som förälder reagera om du har en tonåring som inte klarar av att duscha eller packa skolväskan och som blir arg när du försöker hjälpa till?
– Jag tror att man måste försöka förstå vad ens tonåring går igenom och inte ta det personligt. En del ungdomar reagerar med mycket ilska och det är viktigt att man som förälder inte plockar fram sitt eget tonårs-jag och gapar tillbaka. Man får försöka ta det där djupa andetaget och leta efter tillfällen när man kan prata om gemensamma överenskommelser.

Hur mycket man ska tåla som förälder anser Carolina är individuellt, men att man har ett ansvar gentemot syskon. De ska kunna ta hem kompisar och få utrymme i familjens vardag. Om du har en tonåring som mår dåligt och börjar reagera med aggressivitet, självskadebeteende eller missbruk rekommenderar Carolina att man söker stöd utifrån.

– Hjälp kan se olika ut beroende på i vilken kommun du bor, men man ska inte vara rädd för att söka professionell hjälp. Det är en rättighet.

– Vad är din tröst till föräldrar med tonåringar som är mitt uppe i en svår period?
– För många blir det mycket bättre i övergången mellan högstadiet och gymnasiet. Jag har en kompis som har Aspergers och hon brukar säga att ”Vi blommar, men vi gör det lite senare”. När de flesta tonåringar mognar vid 18-19-årsåldern så kanske personer med NPF gör det i 25-årsåldern.