”Inga beteenden sker i vakuum”

Problemskapande beteenden riskerar att försvåra livet för personer som har dem. Ibland kan de också leda till att man fysiskt skadar sig själv eller omgivningen. Därför är det ofta önskvärt att dessa beteenden upphör eller minskar. Om en person hanterar en viss situation genom att exempelvis dunka sitt huvud i väggen eller bita sig själv i handen kan det vara ett tecken på att hen inte ser några andra vägar att uttrycka sig på. Det kanske är det sätt som har fungerat bäst när det gäller att påkalla uppmärksamhet och få den hjälp man behöver. Då fungerar det inte att ”säga åt på skarpen” och förvänta sig att beteendet ska försvinna. Så vad ska man då göra?

– Det första man behöver göra är att kartlägga hur situationen ser ut. Ganska ofta är man för snabb med att bara rikta in sig på att ta bort ett beteende. Men det kan man inte göra utan att först ersätta det med något annat, säger Camilla Kallenbäck, beteendeanalytiker och legitimerad arbetsterapeut.

Hon har arbetat med personer i behov av särskilt stöd sedan arton år tillbaka, bland annat på Autismcenter för barn och ungdom vid Habilitering & Hälsa, Stockholms läns landsting, och på Psykologpartners. I dag driver hon Beteendebyrån tillsammans med beteendeanalytikern Marie Grafström. De erbjuder handledning och utbildning för både privatpersoner och verksamheter som möter personer i behov av särskilt stöd. Det kan exempelvis vara en rektor på en skola som efterfrågar utbildning kring hur de ska bemöta eleverna eller handledning kring en specifik person. Det är öppet för vem som helst att ta hjälp av Beteendebyrån men merparten av uppdragen rör situationer med personer som har, eller är på väg att få, en neuropsykiatrisk diagnos. 

– Vi utgår från person, situation och miljö. Det är viktigt att inte för snabbt tolka in saker på grund av att någon har en viss diagnos, utan utgå från just den personen och miljön hen befinner sig i.

Samspel med miljön
Både Camilla Kallenbäck och Marie Grafström har sin grund inom tillämpad beteendeanalys, TBA, och positivt beteendestöd, PBS, förhållningssätt som har gott vetenskapligt stöd när det gäller personer inom npf. Grundläggande inom TBA är att man utgår från att våra beteenden sker i samspel med miljön och att beteendeförändringar kan ske genom att i första hand förändra miljön. Med miljö menas både den fysiska miljön och personerna i den. Positivt beteendestöd, PBS, är en modell för att arbeta med modern TBA där man band annat har extra fokus på livskvalitet, livstidspersektiv, social validitet och förebyggande insatser.

– När man har gjort en ordentlig kartläggning och ska göra insatser är det väldigt viktigt att se till helheten. Inga beteenden sker i vakuum utan i samspel med miljön personen befinner sig i, säger Camilla Kallenbäck, och fortsätter:

– Är det ett sätt att kommunicera något? Få slippa något? Få tillgång till något? När vi vet i vilka situationer beteendet uppkommer behöver vi bland annat hitta andra sätt för personen att uttrycka det här på, för behovet kommer att finnas kvar.

Och behovet att protestera, be om saker eller uttrycka att det gör ont är förstås bra saker som alla ska kunna känna och uttrycka. Det man vill åt är just att hitta andra uttryckssätt, som inte är skadliga och blir bättre på lång sikt.

– Om en person som har svårt att kommunicera biter sig hårt i handen för att få uppmärksamhet försöker man ersätta det beteendet med något annat, som att till exempel ringa på en klocka. Det kan ta ett tag att träna in det nya beteendet och se till att det ger samma, och snabbare, effekt än att bita sig.

Under en period kan det hända att personen fortsätter att bita sig, men gradvis ökar förhoppningsvis det nya alternativet och det gamla minskar. Gör det inte det kanske det inte var det bästa att ersätta med och då får man prova med något annat. När man håller på att öva in ett nytt beteende och det gamla ibland återkommer är det viktigt att ha verktyg för att kunna hantera det i stunden.

– Vad ska vi göra när vi står där och någon slår sig själv till exempel? Redan i kartläggningen ska man titta på om man kan se tidiga tecken på att det är på gång. Personen kanske brukar börja stampa med fötterna innan slaget kommer, till exempel.

Då ser man till att anpassa bemötandet efter vad personen behöver för att bli lugn. Där och då handlar det bara om att se till att det inte blir allvarligare än det behöver bli, och då kan man behöva använda sig av ett lågaffektivt bemötande. Man avleder och backar, ett förhållningssätt som inte triggar igång utan i stället lugnar i stunden. Men det är viktigt att komma ihåg att det är de långsiktiga strategierna som skapar förändring, poängterar Camilla Kallenbäck. 

Skapa motivation
Att förändra ett problemskapande beteende kan både handla om att hitta nya sätt för personen att uttrycka sig på och att titta på miljön. Om ett barn exempelvis har väldigt svårt att sitta still i klassrummet kan man behöva anpassa. Är det personen ska göra när hen sitter på stolen för svårt eller är det kanske annat runt omkring som distraherar? Hur länge kan det vara rimligt att hen ska sitta still? Måste personen sitta eller kan hen kanske stå?

– Sen kan det vara bra på lång sikt att kunna sitta still åtminstone en stund, men det är en färdighet man gradvis behöver träna upp. Hur kan man underlätta för den här personen att faktiskt kunna sitta still? Till en början kanske det kan räcka med korta stunder.  

För att skapa motivation är det viktigt att personen är delaktig när man jobbar med beteendeförändringar, och att man är tydlig med förväntningarna. Prata med personen om vad det är hen tycker är svårt och använd exempelvis bilder som stöd för att underlätta samtalet. 

– Det här är självklart när det är någon som kan tala för sig, men när det inte är så händer det ofta att man utesluter personen ur diskussionen. Men det finns redskap att ta till för att ta reda på vad någon vill och vad som är viktigt för den personen.

Camilla Kallenbäck stöter ofta på problematiska beteenden som uppstår när det kommer in krav i bilden, och då handlar det ofta om att personen vill ta sig ur den situationen. Det kan bottna i dåliga erfarenheter av hur det känns att ställa upp på krav som är för svåra eller otydliga.

– Att ta bort alla krav kommer inte att fungera i längden. Rätt som det är uppfattar personen något som ett krav, är inte rustad för det och kan därför inte hantera det – då kommer beteendet tillbaka.

Under förändringsarbetet är det viktigt att lära sig protestera och signalera när något är för svårt, så att kraven kan anpassas, och att få positiva erfarenheter av att lyckas genomföra små delar av något som kändes kravfyllt till en början.

– Det kan vara bra att lära sig att det inte är farligt att ställa upp på rimliga krav, som att ibland göra som någon säger till exempel, för då kan man lära sig något som förgyller livet i längden och ger bättre livskvalitet.