Vad säger du?!

Vilka ord som används för att beskriva människors egenskaper kan vara en svår balansgång. En anledning till det är att språket inte är statiskt och att laddningen hos olika ord därmed ändras hela tiden. Hur konstigt det än kan låta idag var “idioti” under 1800-talet en klinisk term. Någon gång har termen övergått till att vara ett skällsord, helt enkelt därför att det är så det använts. Att ett ord börjar upplevas som kränkande eller nedsättande brukar vara en anledning till att det ersätts med något som känns mer neutralt. En annan anledning till att termer behöver uppdateras är att kunskapen ökar. Exempelvis autism har tidigare kallats både “barndomspsykos” och “barndomsschizofreni”. Idag vet vi att dessa termer inte stämmer överens med kunskapen om tillståndet. Därför har de försvunnit ur språkbruket.

Funktionshinder uppstår i mötet med samhället
Även de ord som beskriver vad autism “är” har förändrats. Att säga “sjukdom” är både kränkande och felaktigt. Tidigare har ordet “funktionshinder” använts, men är föråldrat. Sedan 2007, då Socialstyrelsen stramade upp terminologin, är det “funktionsnedsättning” som gäller. Dock finns termen “funktionshinder” kvar, men har fått en ny betydelse. Bo Hejlskov Elvén, psykolog och författare med mångårig erfarenhet av autism, förklarar:

– Du kan ha en funktionsnedsättning som person. Sen möter du ett samhälle som ställer vissa krav. Är kraven för stora i förhållande till din funktionsnedsättning så uppstår ett funktionshinder. Så hindren ligger inte i personen, utan i mötet mellan person och samhälle.

Bo Hejlskov Elvén tycker att uppdelningen i nedsättning och hinder gör att omgivningens ansvar blir tydligare.

– Det får oss att fundera på hur vi kan ta bort hinder, genom att antingen minska kraven, låta personen träna eller överbrygga hindret med kompensatoriska åtgärder, säger han.

Alltså: funktionshinder uppstår i skarven mellan en person och dennes omgivning, medan ordet för att beskriva individens svårigheter är “funktionsnedsättning”. Men alla är inte nöjda med ordet utan föredrar alternativet “funktionsvariation”. Bo Hejlskov Elvén tycker att det är viktigt att få kalla sig för det man själv vill. Han säger också att det kan finnas behov av både termerna “funktionsvariation” och “funktionsnedsättning”, men till olika saker.

– Det första begreppet handlar om rättigheter. Man kan jämföra med medborgarrättsrörelsen på 60-talet eller Priderörelsen under 70- och 80-talen. Nu pratar vi om neurodiversitet, att alla är olika men har samma rätt att finnas, säger han och fortsätter:

– Men när vi ska beskriva folk med behov av massiva stödinsatser är det svårt att bara prata om variation. Då är det bättre med “funktionsnedsättning”, iallafall när vi ska beskriva behoven.

“Kan bli för trubbigt”
Nicklas Mårtensson, förbundssekreterare på Autism- och Aspergerförbundet, tycker även han att ordet “funktionsnedsättning” fortfarande behövs.

– Ibland måste man visa att det finns ett behov av stöd för att en elev ska få exempelvis assistent i skolan. Om man endast fokuserar på att alla är olika finns det risk att det blir för trubbigt och att personen därmed inte får rätt stöd och samma förutsättningar som andra, säger han.

Nicklas Mårtensson menar precis som Bo Hejlskov Elvén att ordet “funktionsvariation” är bra i vissa sammanhang. På längre sikt kan det hjälpa oss som samhälle att få en större acceptans för det som uppfattas som annorlunda.

– I grunden är det positivt. Vi vill ha ett samhälle där mångfald är grunden. Och då är det bra att prata om att oberoende av hur gamla vi är, hur vi ser ut eller var vi kommer från så är det den här variationen som finns bland oss, säger Nicklas Mårtensson.

“Vi måste benämna olikheter”
Malin Holm jobbar som psykolog och är även drivande i föräldranätverket “Barn i behov”. Hon anser att diskussionen om vilket ord som är bäst att använda inte hade uppstått om det inte fanns ett stigma kring olikheterna.

– Det grundläggande problemet är rädslan för att benämna olikheter, för att det skulle vara diskriminerande. Det gör att vi hela tiden drar oss mot nya ord. De känns fräscha och det finns inget stigma runt dem. Men efter några år gör det ändå det, säger hon.

Enligt Malin Holm finns det en risk att beslutsfattare kan slippa undan ansvar om vi inte benämner de svårigheter som finns. Där kan användandet av “funktionsvariation” vara ett sätt att tona ner behovet av stöd.

– Jag har respekt för den som vill använda ett visst ord för att beskriva sig själv. Men att omgivningen kastar sig över det här nya ordet kan bli ett sätt att slippa tänka på exempelvis tillgänglighet. Den här gruppen är marginaliserad i alla sammanhang, och det går inte att säga att det bara är en variation som andra.