Sommarläsning del 1 från den 1 juli: "Jag är inte min diagnos, men jag påverkas av den"
”Om du fortsätter så här kommer jag att ringa hem till din pappa så att han får hämta dig!”
Orden från min lärare sveper över klassrummet. Mina klasskamrater har slutat arbeta och stirrar på mig. I deras ögon ser jag avsky och en nyfikenhet inför vad som ska hända. Kommer han sluta bråka? Kommer hans pappa verkligen komma till skolan och hämta honom? Ögon som har fyllts av tusen frågor, alla riktade mot mig.
Jag börjar återfå kontrollen över mig själv och börjar sakta inse vad som har hänt. Jag har gjort fel igen och nu är det för sent. Läraren tar med mig ut, jag ska få en sista chans. Men jag vet redan vad som kommer att hända.
När pappa dyker upp så kommer han att vara arg. Arg för att jag tvingat honom gå ifrån sitt jobb, kanske också för att han har missat sin chans till återhämtning. Arg för att det här är tionde gången han måste släppa det han gör och komma till skolan. Allt på grund av mig, hans bråkiga son som betett sig så pass illa att han inte har tillåtelse att vara kvar i skolan. Det känns inte alls bra att göra så mot någon jag älskar, men jag har inget val. Jag måste få hjälp att komma härifrån.
Jag känner mig frustrerad och missförstådd. Vad har jag ens gjort? Jag sökte ju bara uppmärksamhet hos min klasskamrat, då blev han arg och vi började bråka. Det var aldrig meningen att han skulle göra illa sig. Jag är själv med läraren i ett annat rum, men jag vet att om jag skärper till mig nu kommer jag att behöva gå in i det där klassrummet igen med svansen mellan benen och se mina klasskamrater. Se in i deras frågande ögon som ser mig, dömer mig.
Fröken ringer till min pappa, jag väntar spänt och lyssnar. ”Han kommer så fort han kan och hämtar dig”, säger hon. En känsla av lättnad sveper över mig. Äntligen får jag komma bort från alla dömande, dumma människor. Då får jag chansen att bryta det dåliga mönstret. Jag behöver inte vara bråkig längre, för när jag har kommit ut från skolan förväntas det inte av mig längre. Nu behöver jag bara stå ut tills pappa kommer. Jag känner mig lugn men behöver komma ihåg att fortsätta stöka lite till så att han inte får höra att allt är bra igen och åker tillbaka till jobbet. Jag kollar på min fröken, hon ser trött och ledsen ut. Allt jag vill ha är en kram. Känna lite närhet. Men jag kan inte visa det för då verkar jag svag. Och skulle jag få ett nej, då vet jag inte vart jag skulle ta vägen. Så jag fortsätter att vara stökig, hoppas på att fröken ser mig, inte bara mitt beteende, och kan ge mig den omtanke jag behöver just nu.
Vi går ensamma över den tomma skolgården pappa och jag. Alla andra är inne och fortsätter att ha lektion. Det är skönt att den klarblåa himlen reflekteras i fönstren, så att jag slipper se dem som sitter där inne. Se deras dömande ögon och alla frågor de riktar mot mig.
Vi säger ingenting till varandra på vägen hem. Jag går långsamt, vill njuta av den lugna stunden innan vi kommer hem. Då kommer jag att behöva rättfärdiga mina känslor som jag själv hatar att behöva känna. Och i morgon börjar det om igen.
Pappa tar snabba kliv. Jag märker att han är arg på mig. Men det är okej, för han har räddat mig från platsen där det gör så ont att vara. Han har räddat mig från alla frågor och förväntningar från andras dömande ögon. I dag har han varit min hjälte.
Alla grupper har en gruppdynamik där det finns oskrivna regler hur en ska bete sig. Psykologen Lars Svedberg beskriver att vi intar olika roller som ett led i att anpassa oss för att vara en del av gruppen, till exempel offret, kritikern, hjälparen eller ”the bad guy”. Rollerna fungerar som strategier för att få den trygghet och bekräftelse som vi alla är beroende av, och vi försöker då leva upp till hur vi tror att andra anser att vi ska bete oss (Svedberg, 2012). Men samtidigt som beteendet blir förutsägbart kan det också vara destruktivt när negativa förväntningar följer med rollen.
I början av mellanstadiet så hade jag fått en roll i klassen. Jag skulle bråka, det förväntades av mig. När jag övervägde mina handlingsalternativ var den rollen alltid närmast till hands. Ibland handlade jag medvetet, ibland omedvetet.
En beteendeförändring tar tid. Det lärde jag mig under en utbildningsserie om självskadebeteenden som jag deltog i (PRIMA, 2017). Att åstadkomma en sådan förändring behöver ske gradvis, som på en skala. Det nya beteendet behöver mer eller mindre ta över det gamla och ersätta det. Men det klarar vi inte av att genomföra direkt, eftersom vi då riskerar att förtränga våra autonoma känslor och tankar. En sådan förträngning leder ofta till ett kraftigt återfall och en känsla av att förändring inte är möjlig. En kan jämföra med jojobantning med olika dieter där det finns ett förbud mot exempelvis kolhydrater. Resultatet blir ofta att det fungerar i en till tre månader innan det kollapsar.
Det är vår enkla utväg i stunden att abrupt sluta med ett dåligt beteende, att förbjuda våra tankar och känslor. Oftast är vi inte tillräckligt starka för att i alla situationer hålla tillbaka våra känslor och impulser och det gör att sådana metoder oftast faller förr eller senare. Vi kan inte bara lägga locket på utan vi behöver bemöta dessa känslor och tankar, lära oss leva med dem och hantera dem på andra sätt. Det vi kan göra är att ge det nya beteendet utrymme att successivt växa fram, men acceptera att återfall kan och kommer att ske. Men varför sker återfall?
Det går att se en beteendeförändring som en procentuell skala där det nya beteendet är på ena sidan och det gamla på andra. Jag tänker att om det nya beteendet exempelvis är etablerat till 40 procent finns det fortfarande 60 procents risk för återfall i situationer som är relaterade till ”problemområdet”. Målet är att få dessa 40 procent att växa och det kan vi göra genom positiv förstärkning, alltså genom att uppmärksamma det som är bra när det väl händer, i stället för att enbart bemöta någon med negativ förstärkning när en situation är ohållbar och personen inte förmår att applicera det nya beteendet.
Var och en kan tänka efter hur en själv skulle vilja genomgå en för-ändring. Vill en uppleva att en jobbar mot en belöning eller att en försöker undvika ett straff? Och om jag själv skulle falla tillbaka i det gamla beteendet, hur skulle jag vilja att andra skulle bemöta mig för att jag ska orka fortsätta kämpa vidare?
Att söka kontakt på fel sätt
Kontakt. Allt jag ville ha var kontakt. Men nu gråter hon. Hon har ont. Jag gick för långt, drog lite för hårt i hennes hår.
”Du får inte skada andra, Alexander!” Fröken är arg.
Det var ju inte min mening att skada henne. Jag hade ju tänkt att vi kunde leka, men hon såg mig inte. Så då drog jag i hennes hår.
”Nu får du säga förlåt!”
Varför skulle jag be om förlåtelse för att jag vill att vi ska leka? Jag förstår inte.
”Nej! Det tänker jag inte alls göra.”
Vilken konstig uppmaning att en inte skulle få leka med sina klasskamrater! Jag tycker verkligen fröken har helt fel här, och det står jag för!
Det har nu gått en vecka sedan hon slutade i vår klass. Jag fick aldrig reda på om vi kunde ha blivit vänner.
Jag ville aldrig skada mina klasskamrater. Ändå skedde det ofta. Det brukade bara hända. Oftast var det när jag sökte deras uppmärksamhet och bekräftelse eller när jag själv jagade en dopaminkick. För jag fick en speciell känsla av att busa. Att dra ut stolen för någon, att retas för att sedan bli jagad. Adrenalinet pumpade ut i kroppen och jag var beroende av dessa kickar. Men det kan finnas olika bakomliggande anledningar till samma beteende.
I just det här fallet var jag snarare intresserad av min klasskamrat och ville ha hennes uppmärksamhet. Kanske var det sättet hon reagerade på första gången jag drog henne i håret som gjorde mig nyfiken. Eller så var det något annat som fick mig att dras till henne. Så jag sökte kontakt på det sätt jag kände till.
Jag saknade förmågan till ett sådant socialt samspel som behövdes för att få kontakt med den här flickan. Mitt sätt att få uppmärksamhet och synas var att jävlas med andra. Så såg de att jag fanns, att jag ville något. Hos vissa av killarna fungerade det. Antingen slog de tillbaka, sa ”Lägg av!” eller skrattade. Men inte den här tjejen. Hon blev bara väldigt ledsen. Det gjorde mig förbryllad.
Inte för att jag ville göra henne ledsen utan för att jag undrade varför hon blev ledsen när jag bara sökte kontakt. Nu i efterhand hade jag önskat att någon haft förmågan att berätta för mig hur en söker kontakt på ett bra sätt. Hur det kan bli annars fick både hon och jag erfara den hårda vägen.
Små barn och väldigt unga människor tenderar vi att vara väldigt pedagogiska mot. Vi anpassar deras miljö. Vi förklarar med ord som vi tror de ska förstå, vi exemplifierar och använder teatermimik. Vi kan se att det lilla barnet inte förstår och vi kan räkna ut vad det beror på. Barnet har inte utvecklat förmågan att förstå bakomliggande syften och oskrivna regler. Barnet kan inte läsa mellan raderna. Då är det ingen idé att sätta hårt mot hårt. För vi vet vad utfallet blir. Skrik och panik.
Men ju äldre barnet blir, desto mindre tenderar vi att anpassa. Det är som att våra krav och förväntningar ökar för varje centimeter barnet växer – trots att förmågan att analysera, mentalisera och förstå kanske fortfarande befinner sig på samma nivå som hos det lilla barnet. Det är det som npf handlar om. Problemet är bara att den här funktionsnedsättningen inte syns utåt, som ett brutet ben gör. Men trots att det är dolt, är det lika närvarande som en fysisk skada. Så barnet får möta ökade krav. Och både vi pedagoger och barnet blir oförstående när dessa krav inte efterlevs.
Att säga förlåt är något som kan vara svårt, särskilt när en inte förstår vad det är en ska be om ursäkt för. Dessutom är en ibland så upprörd att det inte är möjligt. Ändå är ordet förlåt något vi behöver kunna säga till andra för att visa vår ånger och förståelse för vad som är rätt eller fel. Specialpedagogen Annelie Karlsson (2019) beskriver hur pedagogen kan föregå med gott exempel och själv be om ursäkt. Hen kan säga förlåt för en otydlighet eller för en instruktion som missat poängen. Dessutom frågar sig Karlsson om inte ett förlåt som tvingas fram, där barnet inte själv förstår vad hen säger förlåt för, blir intetsägande och oviktigt.
Jag skulle våga påstå att i en majoritet av fallen då ett förlåt har blivit framtvingat hos ett barn har hen inte förstått vad som egentligen var fel i dess beteende och hur det har påverkat andra. Då har fokus i stället lagts på själva förlåtet. I vissa fall för att vi som vuxna känner att det är så en gör när en gör rätt för sig. Ibland för att vi nöjer oss med ordet förlåt och tror att barnens konflikt är löst. Men att säga förlåt på kommando lär inte ett barn att få en medkänsla för den andre som blev sårad.
Jag tror att ett förlåt brukar komma självmant från barnens sida med tiden, när de har fått en djupare förståelse för vad som gick fel i konflikten. De kan komma till insikt om hur deras handlingar kan ha påverkat den andres välmående. Går vi in som vuxna för tidigt i konflikten och löser den åt barnen hindrar vi den utvecklingen. Det är vår uppgift att ge barnen rätt verktyg för att kunna bemöta varandras olikheter i och efter en konflikt. Men även att ge dem tiden att bearbeta situationer och få lösa konflikter tillsammans.
Därför försöker jag som pedagog aldrig tvinga fram ett förlåt hos ett barn. Jag brukar prata med barnet och försöka få hen att förstå hur den andre känner sig just nu. ”Om du var det andra barnet, hur hade du velat bli bemött av den som gjorde så mot dig?” Många barn brukar då svara att de hade velat höra ett förlåt. Annars kan jag själv berätta hur jag hade agerat i en sådan situation: ”Jag hade nog bett om ursäkt och sagt förlåt, då tror jag hen hade blivit glad!”
Kommer jag med en sådan uppmaning ger jag också makten till barnet, det är hen som måste fatta beslut om att säga förlåt eller inte. ”Men det är givetvis upp till dig hur du vill göra, jag kan bara säga att hen hade uppskattat det väldigt mycket!” Det tillägget blir som en liten ”nudging” för barnet, som inte blir tvingat att säga förlåt men har fått en bra väg utstakad. Det blir då en inre motivation att säga förlåt, i stället för en påtvingad yttre.
Men det blir inte alltid så att barnet säger förlåt. Kanske barnets känslor just då är på tok för starka och gör att det bara inte går. Kanske förståelsen för barnets egen roll i situationen inte är på plats. Det försöker jag som pedagog att acceptera. Då blir det extra viktigt att också prata med det andra barnet om varför ett förlåt inte kommer. Jag ser inget fel i att tala om att den som skulle säga förlåt känner för mycket skam, ilska eller är alltför ledsen just nu. Jag anser också att det barnet har rätt att få veta ifall barnet som skulle säga förlåt inte ännu förstår sin roll i det hela. En ärlig kommunikation, där jag också kan fråga det utsatta barnet hur hen vill att vi ska gå vidare.
Liknande innehåll
Populärt innehåll idag
- Psykologernas 10 tips för bättre relationer i skolan
- Björn Rudmans bästa tips för att hantera stress vid adhd
- Så här funkar WISC-testet
- Så ges bättre stöd vid kognitiva svårigheter – 5 tips ur bok om PFA
- Biologisk klocka även för män
- Stimmande – ett sätt att bearbeta känslor
- Lästips om stress vid npf: Hushåll med energin!