LSS är ojämlikt – drabbar individer hårt

Med ”rätt” föräldrar avser Magnus Tideman akademiskt utbildade föräldrar, som förstår det svenska myndighetssystemet, som bor i ”rätt” kommun, som har kraften och att inte godta vad LSS-handläggaren säger samt kan överklaga beslut till Förvaltningsrätten.

– Anhöriga måste i dag ta ett stort ansvar när det gäller att kämpa för att deras barn både ska få och kunna behålla sitt stöd. Vi har fått en ’förhandlingsvälfärd’, där en del vet hur de ska få sina behov tillgodosedda medan andra riskerar att hamna vid sidan om, säger Magnus Tideman.

Strider mot FN-konvention
Magnus Tideman är en auktoritet inom forskningen om hur det svenska samhället klarar av att leva upp till LSS-lagstiftningens syfte: att personer med utvecklingsstörning eller andra funktionsnedsättningar ska kunna leva som andra.

– I början fungerade LSS bra, men de senaste 10 åren har vi kunnat se att kommunerna tolkar och tillämpar lagen på olika sätt. Det spelar allt större roll vem du är och var du bor, säger Magnus Tideman.

Han menar att denna ”förhandlingsvälfärd” inte bara går emot den gamla svenska traditionen om likvärdighetsprincipen, utan att den också strider mot FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, CRPD (Convention on the Rights of Persons with Disabilities).

Framför allt får urholkningen av LSS allvarliga konsekvenser på individnivå. Personer med funktionsnedsättningar och deras anhöriga drabbas hårt när de inte får det stöd de behöver, och det är ofta mycket krävande att bara orka hantera av systemet.

”Personer med NPF kan hamna i gränslandet”
Den ojämlika, och ofta restriktiva tillämpningen av LSS, riskerar att ställa till problem för just personer med NPF, menar Magnus Tideman. Inte minst eftersom det kan bli en kamp om vilka som ska få stöd.

– LSS är till för dem med mest omfattande behov. Men samtidigt innebär detta en gränsdragningsproblematik. Vilka ska omfattas och vilka ska inte göra det? Eftersom lagstiftningen kräver att man tillhör någon av personkretsarna och NPF inte är tydligt angivet i kriterierna, riskerar personer med NPF att hamna i gränslandet, säger han och fortsätter:

– Det är stor skillnad på att hamna innanför eller utanför LSS när det gäller vilket stöd du kan få, vilken service du har rätt till och vilka avgifter du ska betala. LSS har en högre ambitionsnivå än Socialtjänstlagen, åtminstone är det så det är tänkt.

”Explosionsartad ökning av NPF-diagnoser”
Magnus Tideman menar att det i det svenska samhället ofta saknas självkritik, både bland politiker och professionella. I stället för att titta på de krav som ställs i dag och på hur samhället är organiserat, vänds blicken mot barnen när problem uppstår.

– I Sverige har vi de senaste decennierna sett en explosionsartad ökning av barn och unga med neuropsykiatriska diagnoser. Dessutom har antalet elever i särskola har fördubblats. Beror detta på att barn är annorlunda än för 30-40 år sedan, eller beror det på något annat? undrar han retoriskt.

– Man säger att det är barnet som brister. Men jag menar att det framför allt handlar om omgivningen, på bristande resurser och att samhället till exempel ställer högre krav på ökade teoretiska prestationer.

Manar till eftertänksamhet
Magnus Tideman anser att man i Sverige bör vara mer försiktig och eftertänksam när det gäller att diagnosticera barn än vad man varit de senaste 20 åren.

Ofta är en diagnos något positivt i det korta perspektivet, menar han. Men man tänker inte på att barnet bär med sig denna ”kategorisering” under resten av livet.

– Forskning visar att personer som av andra klassats som ”en person med diagnos” får sämre livsvillkor som vuxna, till exempel när det gäller ekonomiska förutsättningar och svårare att komma in på arbetsmarknaden, säger Magnus Tideman. När det dessutom blir svårare att få LSS-insatser kan situationen bli riktigt problematisk.

”Det behövs en politisk och ideologisk diskussion”
För att komma tillrätta med bristerna när det gäller LSS behövs en förnyelse av lagstiftningen, men också en politisk och ideologisk diskussion om vart samhället är på väg och vart vi vill, menar Magnus Tideman.

I Special Nests reportage från NPF-gymnasiet Karolinaskolan i Höör, syns skillnaderna tydligt. En av de intervjuade eleverna har fått boende beviljat av sin hemkommun, medan en annan tvingas ta buss och tåg hem till sina föräldrar varje dag efter skolan, trots att hon vill bo på skolan.

– Hur ska vi hantera denna typ av olika behandling? Vart är vi på väg någonstans? Är förhandlingsvälfärden rimlig? Det finns många viktiga frågor som behöver diskuteras, säger Magnus Tideman.

– Självbilden bland politiker i Sverige är att vi är så oerhört duktiga på handikappområdet. Vi var det på 1980-talet och början av 1990-talet men i dag har många länder har sprungit om oss för länge sedan, på många olika områden. Vi behöver en vitaliserad handikappolitisk diskussion som med fördel kan ta avstamp i FN-konventionens vision om ett inkluderande samhälle.

”Slå näven i bordet i riksdagen”
Han menar att handikapprörelsen behöver ”slå näven i bordet i riksdagen”. Organisationer och föreningar skulle tjäna på att kraftsamla tillsammans.

– Med varje ny diagnos kommer också ett nytt förbund, som tycker att just deras fråga är den viktigaste. Det är naturligtvis bra med fler förbund, men när alla ska köra sitt eget race innebär det också att handikapprörelsen blir mer splittrad.

De senaste åren har Magnus Tideman bland annat forskat på arbetsliv och funktionshinder, och han konstaterar att Sverige de senaste 30 åren har legat på en ”stabilt låg nivå”.

– Det har i princip inte hänt någonting. Personer med funktionshinder står lika mycket utanför arbetsmarknaden i dag, trots att de allra flesta vill arbeta och bidra till samhället utifrån sin förmåga. Handikapprörelsen borde kunna samla sig och bli tydligare kring frågan om arbete. En gemensam aktion skulle sannolikt få uppmärksamhet och skapa en politisk diskussion.